Vad är mest:

  • 3,6 miljarder till underhåll och trimning av järnväg över två år?
  • 120 miljarder till underhåll av järnväg och nya spår (inklusive höghastighetsbanor) över tio år?
  • ”Minst” 100 miljarder över tio år till underhåll av järnväg och nya spår (inklusive höghastighetsbanor, men inte samma som ovan)?

Det översta exemplet är regeringens politik. Med andra ord, så som det blir, andra idéer till trots.

Det mittersta är den rödgröna tåguppgörelsen från april 2010. Den nedersta är kontentan av ett miljöpartistiskt utspel från i eftermiddags. Vad är då bättre? Är dubbelspår på sträckan Gävle-Sundsvall-Härnösand (en miljöpartistisk prioritet) viktigare än Norrbottniabanan (en rödgrön prioritet), just nu? Svårt att avgöra. Går det att läsa in dolda regionalpolitiska konflikter, som kan ha bubblat i det rödgröna samarbetet kring tågtrafiken, under den ödesdigra förhandlingsvintern 2010? Kanske.

Just nu spelar det dock ingen större roll. Regeringens framstötar till Miljöpartiets nya språkrör gav ingenting, eftersom miljöpartisterna inte vill sänka inkomstskatten. Att regeringen då skulle intressera sig för ett förslag som satsar 100 procent på spår och 0 procent på asfalt känns inte sannolikt. Särskilt inte eftersom Miljöpartiet vill att staten lånar 55 miljarder, och betalar av sagda lån medelst kilometerskatt. (Varifrån övriga minst 45 miljarder hämtas vill Miljöpartiet berätta först när partiet lägger sin skuggbudget.)

Så går en dag i politiken för att inte komma åter. Åtminstone inte så länge den borgerliga regeringens eventuella femte hjul är gjort av järn.

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena