En flicka kliver på spårvagnen i Göteborg. Snart utsätts hon – och bara hon – för en biljettkontroll. Där och då synliggjordes vardagsrasismen.
Klockan är strax efter tio på måndagskvällen när jag kliver på vagnen. Jag stelnar till när jag ser biljettkontrollanterna göra sitt jobb i vagnen framför. Jag betalar och sätter mig.
De kommer inte bak och tittar på min biljett. Jag tänker att de kanske kört sitt race och ska transportera sig någonstans.
En flicka stiger på, min första tanke är att hon är tiggare, kanske rom.
Flickan verkar fånga den yngre kontrollantens intresse.
Han ställer sig i mittgången, på vägen in i vår vagn och tittar på henne. Hon sätter sig några säten från mitt med ryggen vänd mot oss båda. Han står och tittar på henne ett tag innan han går fram till den något äldre kollegan, de pratar och går sedan båda in i vår vagn.
Han går fram till henne, jag hör inte vad de säger. Jag känner mig illa till mods, jag känner mig paff. Jag känner att jag skulle vilja gå dit och höra vad han säger, fråga vad fan han håller på med?
Men vem är jag att utifrån mina förutfattade meningar och fördomar anta att flickan inte har betalat, kanske inte förstår språket och blir utsatt för diskriminering?
I stället frågar jag den äldre kontrollanten varför de inte kollar allas biljetter.
– Vi har redan gått igenom den här vagnen.
– Min har ni inte kollat.
Hon tittar på min biljett och lägger sedan till:
– Det är stickkontroller, vi måste inte kolla allas.
Mannen står fortfarande och pratar med flickan. Passagerare kliver på i vagnarna framför och bakom, några låter rätt fulla. Kvinnan står i mittgången och ser arbetslös ut. Hennes kollega ställer sig bredvid och stoppar en lapp i sin väska.
Jag kollar bak på flickan som begrundar boten i sin hand, våra blickar möts och hon ler lite grann. Framför henne står en plastväska, proppfull med påsar, fyllda med tomburkar.
Klockan är strax efter tio en av sommarens varmaste dagar. 1 200 kronor står det på boten. Jag undrar hur mycket hon får för sina burkar. Dagens skörd. Jag undrar vad som händer om hon inte betalar boten.
Jag undrar vilka personuppgifter hon lämnat på lappen som mannen stoppat ner i sin väska.
Stickkontroll? Hur kan man vara så cynisk?
Jag tittar bak och får återigen ögonkontakt med flickan som ler osäkert. Jag ska snart gå av. Jag står inte ut med att vara åskådare till denna otäcka förtryckande scen.
Jag går fram till henne.
– Har du fått en bot?
– Ja.
– Kan du betala den?
– Nej
– Ska jag betala den?
– Ja.
Jag lämnar vagnen. Något lättad över att räkningen är i min hand och inte hennes. Men framförallt med känslan av overklighet och sorg. Vad är det för jävla stickkontroller? Kan denna diskriminering vara laglig? Vad fan händer?
Denna varma måndagskväll. Säkert varje dag. I detta land. Som säger sig stå upp för mänskliga rättigheter.
Stina Sewén
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
