I förra veckan kunde man i P1 Morgon höra TV-reportern Lars Adaktusson, som skrivit en bok om bra reportage, ondgöra sig över sina alltför politiskt korrekta journalistkollegor. Han gissade att det kunde bero på att det fanns en övervikt av vänsterpartister och miljöpartister på de stora redaktionerna, journalister som han menade skulle ha ett horn i sidan till USA och Israel.
Jag tror att Adaktusson i huvudsak har fel. Det finns åtminstone två exempel som visar detta från det ”krig mot terrorismen” som proklamerats efter den 11 september 2001.
Den 18 december 2001 utvisades två terroristmisstänkta egyptier från Stockholm till sitt hemland, där de blev torterade. Den 17 maj 2004 avslöjade Kalla fakta i TV4 de märkliga omständigheterna kring avvisningen – att den inte skedde med svensk polis, utan att ett hemligt CIA-plan istället hämtat dem, att egyptierna fick klä av sig, fick huvor över huvudet och stolpiller innan de flögs iväg.
Trots att det hela var en världsnyhet utbröt en nära nog total tystnad efter Kalla faktas reportage. Först efter ett halvår hamnade den märkliga avvisningen överst på de politiska journalisternas dagordning. Men inte därför att detaljerna var upprörande, utan därför att de borgerliga plötsligt blev kritiska till den avvisning de tidigare sanktionerat.
Varför denna flathet och långvariga tystnad om de flesta journalister skulle hata USA?
På våren 2003 invaderade USA tillsammans med sina allierade Irak utan något FN-beslut i ryggen. Månaderna innan kriget gjorde USA och Storbritannien en stor sak om hotet från Saddam Husseins påstådda massförstörelsevapen. Med Lars Ohly som undantag sa sig svenska politiker i huvudsak tro på att det fanns sådana vapen i Irak, vilket gjorde det ur folkrättssynpunkt diskutabla kriget mer motiverat.
I mars, april och maj 2003 kunde man i den internationella pressen läsa rapporter om det febrila letandet efter dessa vapen. Man hittade inga. I brittiska tidningar utbröt en häftig debatt om man startat ett krig baserat på en lögn.
Men än en gång svek de flesta svenska medier. Debatten om lögnen blev mest små notiser. Och trots att det enligt Adaktusson skulle finnas många vänsterpartister på redaktionerna konfronterade ingen av dem – vad jag minns – svenska politiker som tidigare sagt att massförstörelsevapen nog existerade.
Man brukar säga att krigets första offer är sanningen, och det gäller också ”kriget mot terrorismen”. Adaktusson kan ha lite rätt ändå. Rädslan för att avvika på landets redaktioner var för stor. Många var inte tillräckligt kritiska mot USA. Vi var ofta alltför ”politisk korrekta” under de första åren efter 11 september.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
