Mona Masri: Black power & klasskampen

Aktivisten Stokely Carmichael stiger upp ur arkiven. Mona Masri recenserar Stokely: A Life.

I juni 1966, sexton månader efter mordet på Malcolm X, gick den 24-årige Stokely Carmichael, som just släppts ur fängelse, upp på scen i ett segregerat Mississippi för att hålla ett tal inför sexhundra medborgarrättsaktivister. ”This is the 27th time I have been arrested- and I ain’t going to jail no more!”

Han hade då ägnat de senaste åren åt icke-våldsaktioner och civil olydnad i kampen för svarta amerikaners rättigheter, aktioner som ofta möttes av våld, av till exempel Ku Klux Klan. Nu var han trött och påbörjade sin resa från medborgarrättskämpe till förespråkare av Black Power.

”Vi bad presidenten. Det är allt vi har gjort: bett, bett. Det är dags att vi ställer oss upp och tar över” sa han och populariserade begreppet ”Black power”; politisk, ekonomisk och kulturell självbestämmande för svarta amerikaner.
Carmichaels tal i Mississippi 1966 markerade en vändpunkt i den amerikanska medborgarrättsrörelsen, en radikalisering, en hårdnad ton.

Fram till dess bestod aktivismen till stor del av fredliga sittstrejker och att fysiskt ta plats i rum som förbjöd kroppar med mörk hudfärg, till exempel offentliga toaletter och busstationer. Stokely Carmichael började ifrågasätta hur effektivt icke-våld var som strategi. Polisbrutaliteten hade ökat och flera av hans vänner hade skjutits ihjäl, till exempel för att ha använt offentliga toaletter eller delat ut flygblad. ”För att ickevåld ska fungera, krävs att din motståndare har ett samvete. USA har inget”, sa han.

I en ny biografi över Stokely Carmichael, Stokely: A Life menar författaren och historikern Peniel E. Joseph att Carmichael var lika viktig för medborgarrättsrörelsen som Malcolm X och Martin Luther King var, men ändå tycks ingen komma ihåg honom. Syftet med boken, skriver han, är att förhindra att Carmichael försvinner ur det amerikanska folkets kollektiva minne.

I medier har Carmichael ofta beskrivits som en aggressiv anti-vit våldsförespråkare, men Joseph lyckas nyansera bilden genom att lyfta Carmichael som intellektuell politisk provokatör, en sofistikerad filosof som citerar Fanon, Sartre och Camus.

Han skrev sin första bok, Black Power 1967, där han utvecklade sin filosofi och skrev om det då nya begreppet institutionaliserad rasism. ”Det är en uppmaning till svarta människor att börja definiera sina egna mål, att leda sina organisationer … för att stå emot rasistiska institutioner och värderingar i det här samhället.” skrev han. Där medborgarrättsrörelsen tidigare sittstrejkade för att få tillträde till vita restauranger sa Stokely nu ”vi kan bygga våra egna restauranger”.

Ur Black Power- rörelsen föddes det socialistiska Black Panther-partiet som förespråkade självförsvar, en konstitutionell rättighet som alla amerikaner har, men som väckte stor vrede bland vita amerikaner.

I medierna ställdes Stokely Carmichael och Martin Luther King mot varandra, trots att de såg varandra som allierade och konsekvent vägrade att tala illa om varandra offentligt. ”Vi har samma mål, men olika strategier”, sa Carmichael i en intervju. Enligt Joseph blev Stokely Carmichael ändå en nagel i ögat på den pragmatiske Martin Luther King som befarade att Carmichaels militanta strategi kunde försvaga rörelsen och skrämma bort vita liberaler, vilket också skedde.

Snart kopplade Carmichael, som alltid intresserat sig för afrikansk kultur och litteratur, afroamerikaners kamp för lika rättigheter med anti-koloniala rörelser i tredje världen. Han ville knyta ekonomiska band mellan Harlem och Afrika som skulle kringgå den vita kapitalistiska imperialismen. Han anammade pan-afrikanism som ideologi och trodde på en global solidaritet mellan Afrikanskättade personer världen över. Han flyttade till Guinea och försökte övertala afroamerikaner att flytta ”hem” till Afrika i stället för att försöka bli accepterade i det vita Amerika, där skulle de ändå aldrig ses som jämlika, sa han.

Bara fem år efter det historiska talet i Mississippi hade han förvandlats till en politisk nomad som opererade från ett litet västafrikanskt land, där han skulle tillbringa sina sista trettio år. Han bytte namn till Kwame Ture och utvecklades från black power-aktivist till panafrikansk revolutionär, och som sådan gjorde han en del felbedömningar. I sitt förakt för USA är han redo att göra allt för att försvara Afrika, till exempel associerade han sig med, och försvarade Ugandas ökände president Idi Amin.

Peniel L. Joseph vill att vi ska minnas Stokely Carmichael, och han vill att vi ska minnas allt. I kronologisk ordning redovisar han för – ja, säkert – alla händelser, demonstrationer och intervjuer som Carmichael deltar i. Vissa händelser är till och med angivna med klockslag. Biografin är ett historiskt dokument snarare än ett fylligt porträtt av Carmichael. Fördelen med denna metod är att erans ideologiska och organisatoriska mångfald, dess olika riktningar och strömningar, görs tydlig. Nackdelen är att det stundtals är tråkig läsning.

Peniel försöker tvätta Carmichaels dåliga rykte som sexist och antisemit, och lyckas särskilt dåligt med sexismen. Det räcker liksom inte med ett stycke om att Carmichael sagt att ”kvinnor är starkare än män”.

För berättelser om sexism i medborgarrättsrörelsen kan man istället se den aktuella dokumentärfilmen Reflections Unheard: Black Women in Civil Rights av Brooklyn-baserade regissören Nevline Nnaji.

I sin självbiografi Min far hade en dröm skriver Barack Obama att han varit på ett föredrag av Carmichael på 80-talet, och att han inte förstår vad ikonen egentligen menar med antiimperialism.

Det är en symbol för generationsskiftet, och ett bristande klassperspektiv. Under sina sista år i livet uttryckte Stokely Carmichael besvikelse över att liberal politik omdefinierat medborgarrättsrörelsen med fokus på materialistisk strävan och individuell prestation i stället för kollektiva åtgärder.

Kanske är det en av anledningarna till att han inte fått en så framskjuten plats i det amerikanska kollektiva minnet.

Mona Masri