Privatiseringsfiasko

Privatiseringsexperimentet inom välfärden har slagit fel. Konkurrensen har varken medfört de kostnadsminskningar eller kvalitetsökningar som utlovades, enligt forskare. Men vad är vänsterns svar?

De senaste 20 årens privatiseringar inom välfärden är ett fullständigt misslyckande. Det är den krassa slutsatsen från den första stora forskningsgenomgången på området. Resultaten presenterades i dag, onsdag, i rapporten ”Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?” utgiven av tankesmedjan Studieförbundet näringsliv och samhälle, SNS.

Privatiseringarna inom välfärden genomfördes mot bakgrund av 1980-talets debatt om en ineffektiv offentlig sektor. De strategiska besluten bakom reformerna togs av borgerliga regeringar, men Socialdemokraterna lät i huvudsak kursen ligga fast under sina regeringsår. Förhoppningarna var stora: Byråkratin och kostnaderna skulle minska, kvaliteten och effektiviteten öka. Demokratin skulle också stärkas tack vare den ökade valfriheten.

Systemskifte i välfärdsmodellen
Under de två följande decennierna skedde inget mindre än ett systemskifte i den svenska välfärdsmodellen. I dag arbetar nära en femtedel av alla anställda inom välfärdssektorn i privat regi. Men de regionala skillnaderna är stora. Privatiseringarna är främst ett storstadsfenomen och snabbast har utvecklingen gått inom skolan.

Marknaden har också förändrats. Forskarna konstaterar att utvecklingen under 2000-talet har gått mot en mer oligopolartad situation. Borta är många små och icke vinstdrivande – och inte sällan specialiserade – aktörer som etablerade sig på 1990-talet. I dag består expansionen inom hela välfärdsområdet av stora vinstlyftande företag, inte sällan ägda av riskkapitalister. Därtill har inslaget av kundval ökat väsentligt. Från början skedde privatiseringen huvudsakligen inom ramen för en entreprenadmodell, där det offentliga köpte tjänster av privata aktörer. I dag har medborgaren med sig en påse offentliga pengar till den valda producenten.

Resultaten negativa
Så, vad har allt det här egentligen inneburit? Och vad hände med de fagra löftena från politikerna i början av 1990-talet? När det gäller lägre kostnader, bättre kvalitet och ökad effektivitet har de positiva resultaten helt uteblivit. Forskarna kan så här 20 år senare inte påvisa en sådan utveckling. Däremot kan forskarna visa på en del negativa effekter som har ett direkt samband med privatiseringarna: Ökad segregation och betygsinflation. Det finns också starka indikationer på att elever som har gått i privata grundskolor har sämre kunskaper än elever i kommunala skolor.

Så i stället för positiva effekter har vi fått negativa effekter. Varför? Jo, hela tanken med privatiseringar inom välfärden bygger på en falsk bild av den fria marknaden. I en idealiserad värld (som i en nationalekonomisk modell) så fungerar systemet (förutsatt att människan är en vinstmaximerande maskin). Men verkligheten ser inte ut så.

Kvasimarknad
Hur mäter man till exempel kvalitet i förskolan? I primärvården? På demensboendet? Det är en helt annan femma än att mäta kvalitet på till exempel sophämtning. Men för att en marknad ska fungera krävs det mått som kan jämföras med varandra. Det krävs helt enkelt siffror. Många av välfärdens tjänster, som omsorg och kunskap, är dock svåra – för att inte säga omöjliga – att översätta i siffror. Detta skapar en mängd problem.

Ett uppenbart exempel är just betygsinflationen. Betyg är i dag vårt främsta sätt att mäta kunskap. Och det är också det mått skolorna använder för att konkurrera om eleverna. Så, vi har enskilda elever som vill ha bra betyg. Vi har konkurrerande skolor som vill kunna redovisa bra betyg. Vad blir resultatet? Trots att internationella jämförelser visar på kraftiga försämringar i kunskaperna hos svenska elever stiger de generella betygsnivåerna, främst i friskolorna. Dessutom presterar elever som har gått på vinstdrivande grundskolor faktiskt något sämre på gymnasiet än elever med samma betyg från kommunala grundskolor. Detta visar att betygsskillnader inte speglar faktiska kunskapsskillnader.

I brist på bra kvalitetsmått har inte heller kunden någon möjlighet att göra välinformerade val. Dessutom är val inom välfärdsområdet till sin natur ofta oåterkalleliga. Har du valt en vårdmetod som gör dig sjukare kan du knappast välja om. Har du gått ett år på en dålig skola krävs det att du går om ett helt läsår för att kunna göra om det valet. Därtill visar undersökningar att medborgarna främst uppskattar kontinuitet i välfärdstjänsterna. Det gäller inte minst i äldrevården.

Vad är alternativet?
Det kan nu en gång för alla konstateras att den nyliberala privatiseringsvåg som sköljt över Sverige de senaste 20 åren har misslyckats. Privatiseringarna var högerns svar på medborgarnas frihetslängtan. Folk ville kunna välja själva och de som jobbade inom välfärden ville få inflytande över sitt arbete. Men högerns privatiseringar är också vänsterns misslyckande. Var fanns alternativet?

Medborgarnas krav på valfrihet och inflytande över arbetet är oförändrade i dag. Vänsterns svar kan inte vara att vrida klockan tillbaka – utan att blicka framåt. Ska vi ha en gemensamt ägd välfärd måste arbetsplatserna demokratiseras. Marknader måste regleras och övervinster stoppas. Alternativa driftsformer som inte är vinstmaximerande måste främjas. De anställdas löner måste höjas och det måste finnas system som främjar kvalitetsvinster.

Vi har nu facit på högerns svar. Nu finns en chans att formulera alternativet. Det är dags att ta den chansen.