Mensverk

Illustration: Isprinsessan av Liv Strömquist

Det fanns en tid då de tuffa feministerna lämnade det kroppsliga åt särartsfeministerna, men den är definitivt över. Nu är den menstruella motståndsrörelsen här.

Hej alla, i dag har jag fått meeeens!

Jublet, på Kägelbanan i Stockholm, vet inga gränser när komikern och skådespelaren Bianca Kronlöf välkomnar publiken genom att släppa den ”röda bomben” från scenen på premiärfesten för webbtv-serien Full patte.
Serien, som hon gör tillsammans med systern Tiffany Kronlöf, tycks vilja spränga varje kroppsligt, könsbundet tabu. Flytta fram positionerna för fittan.

Det rappas om ”klittan som sitter mitt i fittan”, om den kvinnliga orgasmen. Det sniffas på fingrar som ”luktar fisk, och gott!”, nakenheten är avdramatiserad – inte det minsta kuriös.

Att det finns en konstnärlig feministisk rörelse som vill lyfta fram vaginor eller mensblod, och frigöra kvinnokönet från de kulturella föreställningar det omgärdas av, råder det ingen tvekan om. Könet är, i högsta grad, politiskt.

Det kvinnoseparatistiska musikkollektivet Wet Catch, kända från den prisade kortfilmen Pussy Have the Power, hyllar ”punanin” och dess vätskor till dov bas i låten med samma namn. Medan exempelvis konstnären Carolina Falkholts graffitimålningar och skulpturer, som placerat färgstarka, blomliknande vulvor i offentliga rum, vållat hetsig debatt det senaste året. Precis som popup-utställningen Period Pieces, med menskonstverk av bland andra fotografen Arvida Byström och konstnären, tillika menstruationssociologen, Josefin Persdotter.

Det finns en menstruell motståndsrörelse, och härommånaden fick mensen sin första svenska paraplyorganisation – en plattform som samlar organisationer, aktivister, konstnärer, instagramkonton, bloggar med mera. Syftet är att få ”mensen ut ur trosorna och in i offentligheten”.

– Vi går igenom en slags menstruell vår i Sverige just nu. Ja, kanske i hela västvärlden, ler konstnären Josefin Persdotter, som också är en av initiativtagarna till paraplyorganisationen Mensen.
Hon menar att kroppsligheten är eftersatt i samhället, men också inom feminismen.

– Under 70-talet pratades det till exempel jättemycket kropp. Medan vi under 90-talet och i början av 2000-talet behövde prata språk och likhet. Men personligen känner jag att de senaste 20 årens fokus på likhet och språk gick lite för långt. Det finns ett behov av att se likhet – och olikhet. Att prata både språk och kropp. Visst har det funnits feministiska teoretiker som hållit hårt i kroppen, exempelvis Nina Lykke. Men de har ofta satts inom parentes, säger Josefin Persdotter.

Också inom den svenska serievärlden pågår en röd våg, med serietecknaren Liv Strömquist som förgrundsfigur. Hennes hyllade sommarprat om mens från 2013, där hon önskade månadsblödningen samma konstnärliga status ”som döden för Ingmar Bergman”, fick sociala medier att svämma över av delade menserfarenheter.

Efter sommaren kommer Liv Strömquists sjätte album Kunskapens frukt, helt tillägnat det som brukas kallas för det kvinnliga könet.

– Boken fokuserar på de yttre könsdelarna, vulvan – men också på mens. Ett kapitel handlar om klitoris, ett annat om orgasm, ett tredje om de inre blygdläpparna… , säger Liv Strömquist. Jag tittat på det kvinnliga könet, utifrån ett samhällsperspektiv; vad är det kvinnliga könet i vårt samhälle – och hur konstrueras det?

I serien Blood Mountain gräver Liv Strömquist i de historiska och kulturella föreställningar som omgärdar menstruation. Myterna är många: religiösa, naturmytologiska, vidskepliga, politiska.
I Gamla Testamentet förklaras till exempel att den menstruerande kvinnan, liksom allt hon sitter på, blir orent. Och med menstruation som argument portades till exempel kvinnor från engelska, viktorianska trädgårdar, ända fram till 1900-talet, då menstruationen ansågs döda växtligheten, vilket till exempel författaren George McKay konstaterar i Radical Gardening (2011).

– Det finns en stark politisk historia kring mens. Genom historien har ju män använt kvinnors biologi som ett politiskt argument, för att stänga kvinnor ute från valda delar av samhället. Från yrkesarbete, från universitet, från högre ämbeten … 1970 sade till exempel Edgar Berman, läkare och demokrat, att han inte ville se en kvinna som ledare för USA under en nationell kris på grund av hennes ”rasande hormonella obalanser” som skulle hota allas liv och säkerhet.

– Visst kan jag förstå att feminismen, rent historiskt, inte gillar att prata biologi, säger Liv Strömquist. Men att vi kan göra det nu tror jag beror på att feminismen har kommit längre. Dessutom behöver inte mens vara kopplat till en kvinnokropp, man kan prata om mens utifrån ett queerperspektiv, på ett icke-biologistiskt sätt.

Liv Strömquists sommarprat har även inspirerat till den kommande serieantologin Kvinnor ritar bara serier om mens. I antologin, som sätts ihop av serietecknaren Sara Olausson, medverkar 50 svenska serietecknare.

– Liksom Liv så var jag också verksam som serietecknare under 90-talet, då en manlig serietecknare fällde kommentaren: ”kvinnor ritar bara serier om mens” – och det var lite som att en sten föll från mina axlar när jag hörde hennes sommarprat. Jag blev så glad. När jag sedan slog på datorn hade flera serietecknare redan delat sina ”menshistorier” i en tråd i sociala medier. ”Gud, det här är ju en bok!” tänkte jag, säger Sara Olausson, som menar att hennes tidigare serieproduktion kretsat kring ”att lyfta sådant som man egentligen inte får prata om”.

Förhoppningen är att Kvinnor ritar bara serier om mens ska bli ett praktverk, en tjock tegelsten. En differentierad skildring med ett linjärt tilltal, olik mainstreamkulturens beskrivning av ämnet.

I boken Periods in Pop Culture: Menstruation in Film and Television, från 2012, undersöker statsvetaren Lauren Rosewarne hur mens och menstruerande kvinnor beskrivits i film och tv, från 1970 och framåt, från Woody Allens Annie Hall till porträttet av Don Drapers dotter Sallys första blödning i tv-serien Mad Men.

Rosewarne konstaterar att väldigt få av de drygt 200 scener hon gått igenom beskriver mens som någonting positivt. ”När mens dyker upp på skärmen så är det i egenskap av drama. Det är antingen traumatiskt, pinsamt, stressande, förödmjukande, komiskt eller helt igenom katastrofalt”, menar hon – och konstaterar vidare att amerikanska tv-serier är särskilt negativt inställda till mens.

I exempelvis Entourage, This is Raymond och Family Guy beskrivs menstruerande kvinnor ofta som otillräkneliga eller, i det sistnämnda fallet, som äckliga.
– Det finns många kroppsliga tabun kvar att bryta, där mensen är ett av de kanske starkaste, säger Sara Olausson. Det finns ett sådant äckel kring mens. Så många skamkänslor. Det ska gömmas undan för världen – samtidigt som vi alla är underställda våra kroppar.

Josefin Persdotter håller med. I hennes konstnärliga praktik har ingenting väckt så starka reaktioner som när hon gjorde ett par örhängen av tamponger, 2006.
– Tabun handlar ofta om att osynliggöra saker. Detta med att man ska smussla tror jag delvis har att göra med den industriella produktionen av mensskydd, säger Josefin Persdotter.

– I dag representeras det fräscha av bindan eller tamponger, medan menstruationen är oren. Det är viktigt för mensindustrin att upprätthålla rädslan för fläcken. Medan det kvinnliga könet då blir någonting som är orent. Det skapar en skev relation till kön och kroppsvätskor, säger Liv Strömquist, som också synar marknadskrafternas lingvistik i en humoristisk seriesvit i Kunskapens frukt.

Att vare sig ord som ”mensblod”, ”menstruell” eller ”menstruerande” finns i ordlistan i ordbehandlingsprogrammet, vilket denna text skrivits i, kan också tyckas säga en del.
Förslag på synonym till ”menstruerande” blir här premenstruell, PMS.

Men det finns också genomgående ”positiva” (i detta avseende subjektiva) skildringar av mens – en röd, feministisk kulturkanon som sträcker sig tillbaka till 1970-talet. Om inte längre.

I Det andra könet (1949) analyserar Simone de Beauvoir det sociala stigmat kring mens, medan exempelvis författare Virginia Woolf gjorde kopplingar mellan mens och kreativt flöde i skrivprocessen under arbetet med Orlando, i sin dagbok från 1920-talet.

I dag ser vi den ”icke-katastroferande” mensen i populärkulturen i exempelvis Lena Dunhams tv-serie Girls. Liksom i den brittiska kolumnistens Caitlin Morans Konsten att vara kvinna, och i konstkollektivet Beauty in Bloods vattenlekar.

För att inte tala om i Arvida Byströms fotoserie There Will be Blood, från 2012, som med sina blodfläckar vidgade gränserna för vad ett estetiserat modereportage kan tänkas innehålla.

Hos till exempel Museum of Menstruation finns mensverk av ett hundratal konstnärer samlade i ett digitalt bildgalleri, däribland Judy Chicagos Red Flag och installationen Menstruation Bathroom, båda från 70-talet.

Här finns också den kubanska textilkonstnären Mayra Alpízar representerad med två verk, vilka bearbetar den existentiella sorgen över att inte längre vara fertil. Altar från 1995 föreställer ett kvinnosköte med kletigt mensblod i grenen, hängande ovan ett antal tända stearinljus. När jag slutade menstruera kom sorgen och nostalgin över mig, säger Alpízar om verket.

I boken Mama Dolly – Bilder av moderskap från jungfru Maria till Alien (2012) söker idéhistorikern Patricia Lorenzoni, utifrån ett postkolonialt perspektiv, utreda varför kvinnokroppens funktioner blivit så laddade. ”

Hon menar att det är symptomatiskt för en manlig västerländsk historieskrivning att till exempel erektion och sädesuttömning ”på intet vis beskrivs som lika laddat som menstruation och havandeskap”. Manlig suveränitet bygger på kvinnlig underkastelse. Också när det kommer till de mest privata kroppsfunktionerna.

När Patricia Lorenzonis bok kom så hyllades den för att den lyfte in kroppsligheten i svensk, feministisk debatt.’

– Denna nyvakna iver att prata om mens är högst intressant. Tidigare tillhörde talet om reproduktionsbiologi främst en slags svensk konservativ särartsfeminism, som kanske hellre pratat om graviditet, amning och hormoner än om mens. Samtidigt tror jag att det finns en risk med att prata om något som ”befriande”, eller som en befrielse. Det finns risk att också befrielsen blir ett tvång. De här skenbara befrielserna kan också fungera som maktmedel, menar Lorenzoni, och hänvisar till Focaults teorier om sexualitet och identitet.

– Flera forskare diskuterar hur västerlandet tenderar att använda den fria sexualiteten som en markering kring huruvida man är en fullvärdig individ. Risken är att mensen blir en del i detta – att benägenheten att tala om sin kropp eller sin sexualitet blir en markering rörande om en hör hit – eller inte, säger Patricia Lorenzoni och tillägger:’

– Nu kanske jag framstår som motsägelsefull, jag dissar inte mensaktivismen. Däremot menar jag att man ska respektera den som kanske inte vill prata om mens. Vissa delar av din kropp och ditt kroppsliga liv kanske du vill hålla täckt, andra kanske du vill avtäcka. Men individen måste ha frihet att rå över det valet, oavsett hur normen ser ut, säger hon.

Alexandra Sundqvist