Jag är inte det kön samhället tycker att jag är. Mitt juridiska och biologiska kön stämmer inte överens med min könsidentitet. Jag föddes som någons dotter, men för det är jag ingen flicka.
Har du fötts som någons dotter? Har biologins värld gett dig livmoder och äggstockar? Har du fått din första mens? Jag kommer ihåg min första mens. Sju små ord låg och vägde på min tunga.
”Mamma, det är blod i mina trosor.”
I mellanstadiet besökte flickorna i min klass skolsystern, där fick vi höra om mens för första gången. Då var det något spännande. Nu var det något pinsamt och jobbigt.
På vilka villkor fick jag mens? Inga alls. Jag bara föddes med livmoder och äggstockar. Jag föddes som någons dotter. Men för det är jag ingen flicka.
Har du fötts som någons son? Har biologins värld gett dig testiklar och en platt bröstkorg du slipper dölja? Har du burit nagellack och fått kommentarer för det?
Jag kommer ihåg när min systerson kom hem från dagis och var så ledsen att orden inte längre vägde på tungan, utan bara föll. De föll ned mot marken i samma takt som hans tårar.
Kompisar på dagis hade retat honom för det rosa nagellacket. Det rosa nagellacket som nu var bortskavt av ilska. Det rosa nagellacket som varit så älskvärt i går. Han föddes som någons son och får därför inte bära rosa nagellack utan kommentarer.
Om vi ser världen som en trappa så är pojkarna, männen, det maskulina, på översta trappsteget medan flickorna, kvinnorna, det feminina, är flera trappsteg längre ned.
Allra längst ned, i början av trappan, där är jag. Där är vi. Vi icke-binära som lever i ett binärt könssystem. Vi som varken är pojkar eller flickor. Vi som gör allt vi kan för att framhäva vår existens.
Jag är inte det kön samhället tycker att jag är. Mitt juridiska och biologiska kön stämmer inte överens med min könsidentitet. Jag lever ständigt mitt i ingenstans, överallt. Som ett ingenmansland mellan pojkar och flickor. Jag föddes som någons dotter, men för det är jag ingen flicka.
Tänk på en tv-reklam. Tänk på en affisch du såg på tunnelbanan. Tänk på medias bild av världen. Den är extrem på ett sätt, men helt normal på ett annat. Den visar ett extremt normativt samhälle. Den speglar vårt helt ”normala” samhälle.
Kvinnor är kroppar som ska objektifieras. Det får kvinnor lära sig redan som flickor. Pojkars nyfikna blickar blir till manliga händer som lyfter på kjolar. Män är djur. Media porträtterar män som kalla, hårda och hänsynslösa. Kvinnor som den direkta motsatsen. De ska endast finnas vid mannens sida som en liten accessoar. Flickor likaså, redan i dagisåldern får de lära sig det. De får gärna vara med på pojkarnas vilda lekar, men lite på utkanten för att inte skadas. De får gå på farliga ställen, bara någon håller dem i handen.
Villkoren är orättvisa. En pojke kan existera utan en flicka men en flicka kan inte existera utan en pojke. En flicka får ha byxor men en pojke får inte ha kjol. De feminina nedvärderas i en värld av patriarkala strukturer. Pojkarna och männen är högst upp i trappan. Vi icke-binära är fortfarande längst ned.
Jag är biologiskt flicka, därför måste jag vara så maskulin jag kan för att ”godkännas” som könsneutral. Det är min värld. Här lever jag. Många påstår att vi inte existerar. Det är oftast de som står överst. Deras blickar når inte ned till oss.
Föddes du som någons dotter? Föddes du som någons son? Jag vill inte att det ska spela någon roll. Jag vill att barn ska födas som barn. Men i dagens samhälle föds vi in i könsroller. Roller som inte är i närheten av lika villkor.
Alwa Aagaard Andersson
16-årig, feministisk själ som pluggar samhällskunskap i skolan och analyserar himlens färger på fritiden. Jag ömsom älskar Södra Latin, ömsom hatar Södra Latin. Tycker om David Levithan och twitter. Jag har glitter i hjärtat och queer poesi i hjärnan.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
