Foto: Lisa Hasselgren/Bilden är beskuren
Sakta men säkert är väljarna på väg att sätta sin egen agenda och gå före politikerna. Göran Greider möter Rebecca & Fiona och talar om Abba-samhället, Görans famösa Fi-artikel, det romantiska konstnärsarvet och hur man gör musik för en ny tid.
– Jag kan verkligen känna att revolutionen är närvarande på klubbarna när alla dansar gemensamt till våra låtar, säger Fiona.
Detta är ett utdrag från Göran Greiders porträtt på Rebecca & Fiona i Arena nr 3 2014.
Restless friending over streets,
controlled by blank minds
Burning everything we built,
afraid to shout out
Big boys making us believe,
for save a dream life
Leaping weak in friends in lead,
to raise a union
Union är en sång om utförsäljningen av allmännyttan. Båda två menar att det är självklart att det är vad den handlar om. De pratar om det där jättesvåra att vara urförbannad på något som äger rum – och inte veta hur man ska få ur sig det på något konstnärligt sätt, eller sexigt sätt, som Rebecca också säger. Det är sannerligen svårt. I en sångtext, eller en vanlig dikt, kan de tydliga politiska orden bli otympliga, ja utsläcka det poetiska och exkludera stora delar av det omedvetna känslolivet. Det är nästan lögn i helvete att skriva jobbskatteavdrag i en dikt eller i en sångtext.
Själv har jag tolkat “Union” i mer allmänna termer, som en sorgsen sång om allt det goda och jämlika som nu rivs ner av den pågående högerpolitiken. Säkert var det så som även LO tolkade den när de valde att använda den till sin valfilm. Men både Rebecca och Fiona förvandlas på en sekund till ilskna bostadspolitiker på vänsterkanten när de talar om utförsäljningen av hyresrätter och drar sina personliga boendehistorier.
Att i trappuppgångar i de södra förorterna se anslag om kommande utförsäljning och bli förbannad. Eller den där känslan av att förändringen nu är oåterkallelig och den vanmakt det skapar. De kopplar dessutom frågan till det nät av källarlokaler som över hela storstan kommunicerat hemligt med varandra och i årtionden har frambringat musik:
– Det var en snubbe från bostadsrättsföreningen nere och tittade sig omkring i lokalen vi nu har. Brrr, säger Fiona.
Både Rebecca och Fiona menar att offentlig egendom borde grundlagsskyddas. Jag rycker nästan till. Det är kanske precis när de säger just det, dessa konkreta ord, som jag på allvar inser att jag sitter här med två personer som är politiska varelser. Det sista av filtren från nöjessidorna faller bort.
Vi sitter där och spyr och rasar över att Wallenberg har makt över landets apotek. Vi räknar upp vårdcentraler som sålts för en spottstyver. Vi spyr. Och skrattar.
Fiona berättar att hon rätt länge var politiskt aktiv i Sveriges Elevkårer. Ett tag var hon vice ordförande. Hon har varit uppe på utbildningsdepartementet och bråkat med skolministern, på den tiden Ibrahim Baylan. I radio har hon debatterat mot ”vidret” Jan Björklund, på den tiden han var skolborgarråd i Stockholm. Hon umgicks mycket med kompisar som var medlemmar i Ung Vänster. Radikalismen finns i släkten. Hennes pappa, Greg FitzPatrick, var inte bara en proggare på MNW i Vaxholm. Han var organiserad syndikalist, medlem i SAC.
Rebecca kommer från en privilegierad familj, det vet alla vid det här laget. Men även hennes pappa, pianisten Staffan Scheja, hade i alla fall en radikal kommunistisk period i ungdomen. När jag slött råkar säga att SSU numera verkar rätt inaktiva protesterar de till min överraskning. Rebecca kontrar direkt med att de bästa unga sossarna nu söker sig till S-studenterna.
Att en popartist har koll på arbetarrörelsens organisationslabyrint får mig trots allt att häpna; jag förstår varför de retar sig så oerhört på att nöjesjournalisterna vill få det till något konstigt att de också har ett politiskt budskap. Om Palme pratar vi länge. Litet besvikna blir de när jag säger att jag tror att det trots allt var Christer Pettersson som mördade Palme; särskilt Fiona tror hellre på GW Perssons Säpoteori och Rebecca nästan mumlar:
– Det känns som att högern mördade Palme.
Jag möter två artister som också är politiska. De är inte riktigt de där två representanterna för popvänstern (även om jag inte har något emot det heller) som medierna vill göra dem till utan två reflekterande politiska varelser. Intrycket förminskas heller inte av att Fiona plötsligt jublar framför sin Iphone:
– Nu är vi tvåa på I-Tunes!
Vi pratar en stund om min famösa artikel under våren om Feministiskt initiativ. Den var inte illa menad, men till och med min radikala dotter nästan skällde ut mig för den.
I artikeln i ETC tog jag upp det skräckscenario där Fi får 3,9 procent av rösterna i riksdagsvalet och därmed, i värsta fall, gör det möjligt för Reinfeldt att regera vidare med passivt stöd av Sverigedemokraterna. Naturligtvis har de hört talas om mitt inlägg. Bägge önskar av hela sina hjärtan förstås att Fi kan äntra riksdagen. Men jag hör på dem och ser på dem att de verkligen är politiska djur, med realpolitiska instinkter närvarande i kroppen, och de inser att det kan finnas ett dilemma här.
– Göran, ät litet fläsk nu, säger Rebecca när hon ser att min mat är på väg att svalna.
Vi skrattar. Fiona frågar efter mitt Twitterkonto och twittrar i väg att vi har en sjukt bra lunch här. Sedan fångas vi alla tre plötsligt in av den sång som strömmar ur högtalarna: Sugar Man av Sixto Rodriguez.
– Vilken låt det där är, suckar Fiona.
– Musikhistorien hade kanske sett litet annorlunda ut om han hade fått ett genombrott, lägger jag drömskt till.
– Bob Dylans envälde hade inte varit lika starkt, fogar Rebecca in och jag skriver ner den konversationen för att den för samman generationerna. Jag är mer än dubbelt så gammal som de är. Rebecca föddes samma år som Muren föll.
Vi grubblar över om Rodriguez spanska namn kan ha varit ett diskriminerande handikapp för fyrtio år sedan i den amerikanska rockvärlden. Sedan pratar vi om alla hispanics i USA, det dumma politiskt indoktrinerade och ignoranta USA, och det fantastiska i att hispanics fattar vad man säger om man nämner Che Guevara eller socialism medan vanliga amerikaner får hjärtattacker av det.
Men frågorna om politik är kvar. För det är ju så att den som är vänster och tar sin övertygelse på allvar också ofta bär på det som har kallats politisk sorg.
Det är inte konstigt. Trettio år av doktrinär marknadsliberalism har lett till en ibland psykisk diagnos på vänstern och arbetarrörelsen. Jag känner den själv, ofta. Jag tror att jag just därför identifierat mig starkt med det där sorgset återhållsamma som ofta finns i deras låtar.
I någon intervju har de nämnt frågan om moll. Det är tydligen så att de flesta låtar de skapar börjar i ett mollackord. Dur och moll är musikvetenskapligt bara konventioner; det finns ingen sorg i sig i moll och ingen glädje i sig i dur.
Snarare är det nog så att musik med snabbt tempo lättare gör oss glada medan långsamma sånger, kanske släkt med arkaiska vaggsånger, lättare kan göra oss ledsna. Aktiv och passiv musik är bättre kategorier. Men för de flesta av oss har dur och moll också blivit existentiella världar. Så är det för Rebecca och Fiona.
– Varje gång man tar ett durackord känner man sig litet äcklad, utbrister Fiona och Rebecca fyller i: Moll ger mig rysningar.
Faktum är att de alltid får kämpa en del för att på sina album inte ge publiken ett enda dystert mollackord. Låten “Burning Empire” är på sätt och vis den perfekta moll-och-dur-poplåten: Det är något av Abba över den. Rebecca och Fiona ser likheter mellan sången i Abba-låtarna och deras egen sång: Det disciplinerade. Det svala. De korta fraseringarna. Ingen soul. Det är sång som inte söker uppmärksamhet utan är en del av låtens sound och ljudbild. Och så, efter några långa resonemang – där vi reflekterar över någon Abba-dokumentär som just går på tv – slår Fiona fast denna centrala tes i Det Samhälleliga Soundtrackets Fenomenologi:
– Vi lever i ett samhälle som bygger på Abba!
På den senaste plattan har de jobbat hårt för att få till dessa ständiga växlingar mellan dur och moll, mellan befriat dansgolv och ofri existens i ett kapitalistiskt samhälle.
Rebecca letar efter ord: Plattan ska vara som en gunga. Djupt ner, högt upp, men känslan av att en mittpunkt finns där. “Vi är manodepressiva”, säger hon plötsligt – och jag föreslår: Bipolära? Ja, just det, instämmer hon.
Ta “Cold heart“. Den rymmer en av de vackraste och mest gripande poprefrängerna jag hört på länge. Den skrevs för flera år sedan, till debutplattan, men då hittade de inga verser som kunde matcha den mäktigt sorgsna refrängen. Och efter den: “Heavy”, en låt mycket i moll men där den uppfordrande, aktiva rytmen skapar kampkänsla.
Och är det inte precis så? Vänstern är bipolär. Vänstern sitter på en gunga.
Någon vecka senare sätter jag mig ner för att skriva ut intervjun. Rebecca och Fiona har då hunnit fram och tillbaka över Atlanten igen.
På Twitter ser jag att de bråkar litet med den konservative Aftonbladetkrönikören Johan Hakelius som tror att denna ”plattvändarduo” är den ytligaste varianten av popvänster – litet ”blekvänstrig feminism och antirasism”. Hakelius avfärdar dem som trendiga men samtidigt litet farliga: De blir, påstår han, hätska när de blir motsagda och är inte intresserade av att tänka.
På sätt och vis gläder jag mig åt Hakelius korta krönika, med dess hemliga underton av död, vit, aggressiv man.
Jag gläder mig för att han inte riktigt ser vad han har att göra med här: ett oavvisligt allvar. På sätt och vis lever vi en tid där befolkningarna och väljarna sakta men säkert är på väg att sätta sin egen agenda och gå före politikerna och partierna. Varken partier eller krönikörer förmår kanalisera den vantrivsel som existerar i den värld som i trettio år dominerats av doktrinär marknadsliberalism. Men någonstans måste känslan ut, och det kan bli i form av en sång av Kent eller av Rebecca & Fiona.
När jag talade med Rebecca och Fiona var det också något annat som trösterikt slog mig: De radikala sextio- och sjuttiotalsupproren har lämnat avlagringar och sediment efter sig.
Upproren var inte meningslösa.
Både Rebecca och Fiona har en personlig historia knuten till dessa vågor av radikalism. De som inte förstår det förstår heller inte vad det är för politiskt engagemang de bär på.
Framför allt förstår de inte hur ett samhälles musikaliska soundtrack kan låta när Abba förenas med dansgolv och uppror:
Come with us to the other side
This is a new time, a burning empire
When you let go, you´re feeling all alone
No need to pretend,
I stay with you to the end
Göran Greider
Detta är ett utdrag från Göran Greiders porträtt på Rebecca & Fiona i Arena nr 3 2014. Köp tidningen digitalt här »
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
