I den klassiska musikens värld skulle det dröja länge innan kvinnor fick en chans.
När Lillan kom till jorden,
det var i maj, när göken gol,
sa mamma att det lyste
av vårgrönt och av sol.
Det är nästan så jag får hålla fast mig i något när ”Majas visa” brakar loss på Spotify. Att något så litet har så mycket makt över mitt psyke! Jag är inte beredd på att osorterade barndomsminnen rusar om varandra genom medvetandet: Jag tillverkar en slangbella. Jag sparkar i vårgruset. Jag hör min mamma ropa genom fönstret att det är mat. Jag har lera på fötterna. Jag är elak mot en fågelunge. Jag jagas av en äldre kille i kvarteret och har blodsmak i munnen. Jag känner hur den stora vänliga skuggan från min småskolefröken lutar sig över mig och säger – vilka fina bokstäver du gör, Göran.
Så försvinner minnesbilderna, lika snabbt som de kommit. Sången är bara några minuter. Minnena faller som stora glasskivor – på en millisekund skymtar scener ur barndomen – innan de krossas mot marken.
”Majas visa”, ”Blåsippor ute i backarna ståt”, ”Ekorrn satt i granen”, ”Videvisan”, ”Ute blåser sommarvind” – det är, i bokstavlig och inte slangmening, grymma sånger: Pistolskott av vemod.
När min dotter var liten sjöng också jag dessa sånger som godnattvisor. De är inkapslade i min dotters minne och så har det varit med barn i Sverige och i många andra länder i ett sekel nu. Det skulle inte förvåna mig om Alice Tegnérs visor överlever Abba.
Och ändå ville hon inte bli reducerad till ”vistant”. Hon ville bli tonsättare.
Alice Tegnér växte upp Karlshamn. Hennes pappa Edward, sjökaptenen, äskade sin musikaliska lilla dotter, kallad Lisa, mer än något annat av sina barn. Han lekte pedagogiska musiklekar med henne. Från avlägsna hamnstäder skickade han hem noter. Planen var alltid att hon en dag skulle studera på Kungliga Musikaliska Akademiens konservatorium. Men när fadern omkom i en olycka långt ute på Atlanten blev det inte så och hon utbildade sig till lärarinna.
I den klassiska musikens värld skulle det dröja länge innan kvinnor fick en chans. Alice Tegnér drömde om att få skriva större verk.
På Spotify kan man lyssna till bland annat en stråkkvartett. Den är helt okej, men avlossar inga pistolskott av vemod. Ingen vet vad hon hade kunnat skapa av stora körverk, konserter och symfonier om hon fått den möjligheten.
Men det blev i stort sett musik för den reproduktiva sfären hon fick skriva. Ironin är att den musikaliska sfär hon blev hänvisad till, visorna, gav detta spelrum för hennes genialitet som gjorde dem till permanenta kioskvältare i våra psyken. Det påstås att hon började skriva barnvisor när hon på kvällen läste för sina två söner och de sa att mamma, läs inte, sjung istället! Hon blev en del av det barnets århundrade som Ellen Key banade väg för.
Hennes melodier är liksom schubertianska. De kan vara harmoniskt enastående komplexa, som den till ”Gläns över sjö och strand”. När P2 sände en dokumentär om henne spelades en Debussyversion av ”Majas visa” upp, komponerad av Erik Eriksson.
Jag tror att hennes melodier var och är en aldrig använd fröbank till oerhörda symfoniska verk. Även om jag en dag blir dement kommer de här sångerna ändå att avlossas inom mig.
Göran Greider
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
