Vad hon än säger blir folk upprörda: hon skriver det hon måste och håller sig sedan undan. Hon talar högt för att hon vill bli hörd. Kira Josefsson läser Arundhati Roys Capitalism: A Ghost Story.
Kan ett land räknas som demokrati när det inte gått ett år i dess historia utan att dess armé använts mot det egna folket? När utländska journalister med obekväma bevakningsområden inte får visum, när inhemska journalister med intresse för gruvföretag fängslas, misshandlas, eller helt enkelt försvinner? Kan ett land räknas som demokrati när 100 av dess 1,2 miljarder invånare äger motsvarande en fjärdedel av BNP?
Det är så här Arundhati Roy beskriver Indien, det land som brukar kallas världens största demokrati, i sin bok Capitalism: A Ghost Story.
Roy blev världskändis med sin debutroman The God of Small Things, publicerad 1997. Boken sammanföll med goda år för Indien som börjat ta ekonomisk revansch efter en katastrofal början på 90-talet, och Roy, vars bok inom loppet av två månader sålts till 18 länder, blev en ikon i ett land som såg världsherravälde framför sig.
I maj 1998 sprängde Indien fem kärnvapenladdningar i den nordvästra regionen Pokhran, och Roy kände att hade hon i sin nya ställning som nationalsymbol varit tyst hade hon samtyckt. Så hon skrev ”The End of Imagination”, en essä där hon med rasande sarkasm kritiserade landets militarism och även informerade sin publik om att hon inte tänkte sitta tyst och njuta av pengarna och berömmelsen.
Detta markerade början på hennes karriär som aktivist och dissident, och åtminstone två saker har varit konstanta sedan dess: irritationen hos personerna med makt hon kritiserar, och hennes ironiserande ton.
2014 är ett ödesår, skriver Roy i den senaste boken – det är val i både Indien och Pakistan, samt i delstaterna Kashmir och Jammu. Att Pakistan på många sätt är en oroshärd är välkänt, men mindre uppmärksammat är att Indien håller på att utvecklas till en krutdurk i sin egen rätt, hävdar Roy. Boken är ett försök att uppmärksamma detta.
Roy tar avstamp i de stora företag som dominerar inte bara Indiens ekonomiska, utan också till allt större grad även dess intellektuella sfär.
Reliance Industries, Indiens största privatägda företagskoncern med intressen i olja, klädtillverkning och de särskilda ekonomiska zoner där ekonomisk tillväxt pushas som hårdast, oftast med konsekvenser för miljö och arbetsvillkor, äger 27 tv-kanaler. Omvänt har många medieorganisationer investeringar i gruvdrift och andra industrier, och de senaste åren har samma gruvföretag vänt blicken mot kulturvärlden, där de sponsrar litteratur- och filmfestivaler, medan en allt större del av den politiska aktiviteten kanaliseras genom ngo:s som i egenskap av finansiärer kan bestämma agendan för forskning och debatt.
Medan affärsresenärer är välkomna utan särskilda säkerhetsprövningar måste akademiker och författare gå igenom en screeningprocess för att utesluta terroristkopplingar.
De senaste åren har Indiens mirakulösa tillväxt saktat av, och medelklassen börjar oroligt skruva på sig i väntan på den ljusa framtid de blivit lovade men som verkar dröja.
Någonting måste göras, enligt Roy, för att inte situationen ska falla regeringen ur händerna.
I bokens andra del tittar hon närmare på hängningen av Afzal Guru, som blev anklagad för inblandning i terroristattacken mot parlamentet i Delhi 2001, men vars rättegång kritiserats för brist på rättssäkerhet.
Att efterspelet och kontroverserna kring rättegången skulle leda till protester och oroligheter i Kashmir var enligt Roy inte svårt att räkna ut, och den enda anledningen hon kan se att regeringen ändå skulle göra som de gjort är för att skaka liv i en gammal konflikt som kan fungera väl för att hålla folkets uppmärksamhet borta från de problem som ligger närmare deras egna liv.
Indien, låter hon oss förstå, är på god väg att bli en totalitär stat, långt ifrån den stora demokrati som hyllas i väst.
Roys belackare kritiserar henne gärna för svepande generaliseringar och en hysterisk ton, och hon brukar svara att vad hon än säger blir folk upprörda: hon skriver det hon måste och håller sig sedan undan. Hon talar högt för att hon vill bli hörd.
Men i Capitalism: A Ghost Story är hennes raljans ineffektiv. Texten innehåller noter, men man saknar ändå ofta källor.
Roy pratar om Indiens avstannade tillväxt och hävdar att internationella företag efter finanskrisen sitter på ”högar av cash” som de inte vet hur de ska investera.
Vilka företag? Var? Den här typen av slarvig retorik förekommer ofta i kritik av nyliberalism och globalisering, och gör huvudargumentet sorgligt lätt att vifta bort.
I vissa av hennes tidigare böcker, till exempel Walking With the Comrades där hon berättar om sin tid som gäst hos en naxalit-guerilla, spelar det mindre roll, för den berättelsen är unik och ovanlig. Men Roy är inte den enda som kan skriva om företeelserna i Capitalism: A Ghost Story, och i det sammanhanget kommer sarkasm stöta bort de som inte redan håller med.
Roy avslutar med att tacka Occupy-rörelsen för det nya hopp den gett till den globala vänstern, men något sådant syns inte i hennes bok.
Det känns i stället som om hon gett upp hoppet om att någonting skulle kunna se annorlunda ut.
I samband med boksläppet berättade Roy att hon känner att hon sagt det hon vill säga nu, och att hon vill slutföra sin andra roman. Det finns större möjligheter att uttrycka nyanser och komplicerade idéer i fiktion, sa hon.
Det finns goda chanser att det är en mer intressant Arundhati Roy än den tänkare som framträder i Capitalism: A Ghost Story.
Kira Josefsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
