Jean-Claude Juncker föreslås nu av regeringscheferna bli ordförande för EU-kommissionen. Han är inte en så dålig kandidat som ryktet kan ge sken av.
Politikerveckan i Almedalen blir den här gången inte bara avstamp inför valet om drygt två månader. För somliga partier, S och M, blir det också en chans att förtränga det val vi nyligen haft.
Men det som var så viktigt för drygt en månad sedan, kan inte vara helt irrelevant nu. Vad händer i EU efter det på flera sätt omskakande valet till Europaparlamentet?
Nu står det klart att luxemburgaren och EU-veteranen Jean-Claude Juncker är stats- och regeringschefernas kandidat till posten som ordförande i EU-kommissionen.
Det dansas väl inte i Europas fontäner av glädjeyra, men är verkligen Juncker ett så uselt val som många tycks anse? En man som är så illa omtyckt av konservativa britter måste ha några goda sidor.
Jag har inte träffat Juncker och vet inte heller om han tar ett glas konjak för mycket. Men som bevakare i Bryssel av framför allt fackliga frågor har jag lyssnat på honom i en del sammanhang.
Det är visserligen några år sedan, men när det stormade som värst i det beryktade Lavalfallet och i striden om tjänstedirektivet besökte Jean-Claude Juncker Europafackets styrelsemöte. Luxemburg var då ordförandeland i EU och Juncker dess premiärminister.
I båda dessa kontroversiella frågor tog han klar ställning för facket.
– Han gav oss ett kraftfullt stöd i konflikten, sa dåvarande LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin när jag pratade med henne på mötet.
– Jean-Claude Juncker är en verkligt god vän till fackföreningsrörelsen och ett socialt Europa, sa John Monks som då var Europafackets generalsekreterare. Det var inte bara av artighet.
Jag vet att Junckers framtoning har varit en annan som Eurogruppens ordförande under den ekonomiska krisen. Men även i den rollen tog han ibland öppen strid med Tysklands förbundskansler Angela Merkel om åtstramningspolitiken.
När Europafackets nuvarande generalsekreterare Bernadette Ségol kommenterar det troliga valet av Juncker som kommissionsordförande säger hon att ”han vet vårt budskap och jag tror att han har ett tillräckligt starkt socialt öra för att förstå vad vi menar”.
Hon tolkar också valet av Juncker som ett uttryck för att den konservativa EPP-gruppen i Europaparlamentet inte längre håller lika hårt fast vid den nedskärningspolitik som Europafacket så hårt kritiserat.
Det är för tidigt att säga att EU slår in på en ny kurs. Men det finns tecken på det.
Ett är paradoxalt nog de socialdemokratiska partiernas starkare ställning, trots ett mediokert EU-val. Men det finns en progressiv och stark koalition mellan framför allt de tyska, franska och italienska Socialdemokraterna som pressar politiken åt vänster.
Vidare får Europaparlamentet nu i praktiken får en koalitionsregering mellan de två största grupperna, socialdemokratiska S&D och den konservativa EPP-gruppen. Det har sina faror.
Allt är dock inte svart i EPP. Gruppen rymmer andra politiska inriktningar än de svenska Moderaterna. Där finns en inte obetydlig falang av sociala kristdemokrater som står nära fackföreningsrörelsen.
Jag vet inte hur det blir den här gången, men inför den förra mandatperioden presenterade denna grupp (European Union of Christian Democtratic Workers, EUCDW) ett gemensamt manifest tillsammans med Europafacket.
Det innehöll i stort sett alla välkända fackliga krav från revidering av utstationeringsdirektivet till socialt framstegsprotokoll för att skydda de fackliga rättigheterna.
Det är också tack vare stöd från denna löntagarfalang inom EPP som en tillräcklig majoritet vid flertal tillfällen har kunnat bildas till stöd för fackliga intressen i Europaparlamentet.
En av hederspresidenterna i gruppen är Jean-Claude Juncker.
Tommy Svensson, Tankesmedjan Tiden, var chef för de svenska fackens Brysselkontor 2008-2011
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
