Under de senaste veckorna har Moderaterna och Socialdemokraterna, Sveriges två största partier, valt helt olika förhållningssätt till den europeiska skuldkrisen.
Fredrik Reinfeldts ordination är att Europa ska spara sig ur krisen. Moderaterna menar att Sverige inte har en roll att spela. Socialdemokraterna hävdar i stället att krisen ska mötas genom att eurobonds införs, vilket skulle förutsätta en federal finanspolitik. Partiet avvisar dock samtidigt ett svenskt euromedlemskap under en mycket lång period framöver.
LO-ekonomerna menar att varken Moderaterna eller Socialdemokraterna fullt ut svarar mot de stora utmaningar som Europa och därmed Sverige står inför. En mer balanserad svensk position bör formuleras.
Den europeiska krisen är allvarlig. Det europeiska politiska systemet har inte orkat genomföra nödvändiga åtgärder. I stället möts krisen med senfärdiga brandkårsutryckningar.
I grunden är drivkrafterna för den europeiska skuldkrisen de globala obalanser som också var huvudorsaken till finanskrisen. Obalanser som har byggts upp av bland annat stigande råvarupriser, felaktiga valutakurser och bristande konkurrenskraft i vissa länder.
Stora handelsunderskott i södra Europa har finansierats med stort kapitalinflöde från norra Europa. Tyskland hade år 2010 ett bytesbalansöverskott om cirka 150 miljarder euro vilket är ungefär lika mycket som de sammanlagda bytesbalansunderskotten i Spanien, Portugal och Italien.
Störst svårigheter har Grekland. Euromedlemskapet har försatt landet i en mycket allvarlig situation. Trots omfattande besparingar och skattehöjningar beräknas landet nästa år ha en statsskuld i relation till BNP på cirka 160 procent.
Greklands problem är exceptionella, även jämfört andra med problemländer som Irland och Portugal. När Europeiska räddningspaket utformats för att hantera den grekiska krisen har de inte varit trovärdiga nog för att sätta stopp för spekulationer om Greklands framtid. Effekten har blivit att andra länders betalningsförmåga också ifrågasatts. I dag råder det tvivel om inte bara Greklands, Irlands och Portugals ekonomiska stabilitet utan även om Spaniens, Italiens och i växande utsträckning om Frankrikes.
Flera bedömare har fört fram idén om så kallade eurobonds. Idén är att eurozonens länders upplåning garanteras gemensamt. Därmed skulle räntorna för krisländerna sänkas påtagligt. Men baksidan är att de länder som idag betalar en låg riskpremie skulle få höjda räntor.
Det tyska institutet IFO beräknar att de ökade räntekostnaderna om euroobligationer infördes – full ut – skulle uppgå till cirka 450 miljarder kronor för Tyskland. Appliceras beräkningarna på Sverige skulle det innebära ökade räntekostnader på omkring 20 miljarder kronor per år.
LO-ekonomerna bedömning är att vissa insatser för att stödja ansatta länders möjlighet till upplåning är lämpliga. Men vi tvivlar på att det finns folkligt stöd för att euroländerna fullt ut ska garantera varandras skulder genom eurobonds. Vi ser det som uteslutet att Sverige skulle kunna delta i ett sådant långtgående samarbete. Det skulle inte vara möjligt att bygga folkligt stöd för ett sådant beslut.
Den svenska regeringen har valt att helt ställa sig vid sidan av diskussionen om den europeiska skuldkrisen. Priset för vårt utanförskap är förlorat inflytande. Belysande exempel var utformningen av den så kallade Europakten respektive ramverket för ekonomiskt styrning, processer där den svenska regeringen hade begränsad insyn och inflytande. I stället förväntades Sverige när förhandlingarna var klara acceptera innehållet, trots att det innebar inblandning i nationell lönebildning och nationell finanspolitik.
I Storbritannien, som precis som Sverige står utanför eurosamarbetet, finns en diskussion om hur brittiskt inflytande ska säkras i takt med att euroländernas samarbete fördjupas. Labours finansministerkandidat Ed Balls har kritiserat den brittiska regeringen för passivitet i den europeiska skuldkrisen. Chris Giles, Financial Times ekonomiska redaktör, har pekat på sambandet mellan att ta ekonomiskt ansvar för lösa europakrisen och politiskt inflytande.
Sverige har tidigare aktivt hjälpt Island och Lettland med stödlån. Även när Irland tvingades be om stödlån valde Sverige att tillsammans med Storbritannien och Danmark att bilateralt ge lån till Irland. Men vad gäller Grekland och Portugal valde Sverige att ställa sig vid sidan av.
LO-ekonomerna menar att det i dag finns anledning för den svenska regeringen att vara mer aktiv för att medverka till att lösa den europeiska krisen. En logisk strategi skulle vara att Sverige annonserar att man är beredd att ta del i eventuellt kommande krisuppgörelser inom Europasamarbetet – på samma sätt som Sverige gjorde med stödet till Irland – i utbyte mot att vi sitter med vid bordet när nya politiska insatser utformas. En sådan strategi skulle ge Sverige större möjlighet till påverkan, inte minst försvara den svenska arbetsmarknadsmodellen.
LO-ekonomerna menar vidare att en lämplig strategi för att möta den europeiska krisen bör byggas kring två centrala moment: (1) hantera det grekiska skuldberget och (2) sätt fokus på konkurrenskraft.
1. Grekland först
Priset för att låta den grekiska krisen fortsätta är högt. Ett exempel är att Italien och Spanien före sommaren hade en ränta som översteg den tyska med cirka två procentenheter, men i takt med att Greklands kris fördjupades så närmare fördubblades räntegapet för de bägge länderna. Oförmågan att lösa krisen i Grekland riskerar därmed att driva hela Europa mot kris. De grekiska skulderna behöver pressas ner rejält, helst till under 100 procent av BNP. För att klara detta behöver övriga Europa vara med och helt enkelt hjälpa till att betala av delar av skulden.
2. Ökad konkurrenskraft
Grunden till krisen är den bristfälliga internationella konkurrenskraften som i kombination med euromedlemskapet har fått förödande effekter för flera medlemsländer. LO-ekonomerna menar att obalanserna i grunden bara kan lösas genom ökad internationell konkurrenskraft. För att bygga konkurrenskraft krävs investeringar. Insatser behövs för att hålla uppe efterfrågan i ekonomin. En politik som enbart sätter fokus på åtstramning är dömd att misslyckas.
Angelägna reformer är stärka kvinnors förvärvsarbete och förbättra arbetskraftens kompetens. En sådan politik skulle öka utbudet av arbetskraft och stärka löntagarnas möjlighet till reallöneökningar. Vi avvisar idén om att konkurrenskraft ska byggas genom att EU får inflytande över nationell lönebildning.
LO-ekonomerna tar inte ställning till hur Sverige bör förhålla sig till ett framtida eurosamarbete. Vi kan dock konstatera att LO-ekonomernas analys inför den svenska euroomröstningen står sig väl, där vi bland annat pekade på att nationell stabiliseringspolitik vid EMU-medlemskap kräver starka statliga finanser för att hantera ekonomiska kriser.
LO-ekonomerna menar att den svenska regeringen nu behöver utveckla en mer balanserad politiskt strategi för att hantera den europeiska krisen.
Ola Pettersson
Chefsekonom LO
Torbjörn Hållö
LO-ekonom
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
