Från feminister till rasister, från Piketty till Reinfeldts imitation av Percy Nilegård. För att tolka vindarna i Almedalen får vi ta statsvetenskapen till hjälp.
En Almedalsvecka har historiskt gått att mejsla in på den traditionella höger-vänsterskalan. Men de kalla sommardagarna i Visby 2014 underströk att ”GAL/TAN-dimensionen” är ett måste för att analysera det nya politisk landskap som även manifesterades i våren EU-val.
Tänk dig den politiska kartan som ett kors med fyra poler. Den vågräta linjen är den traditionella kampen mellan vänster och höger, grundkonflikten är ekonomisk och handlar om saker som skatter. Den lodräta linjen är GAL/TAN-dimensionen, där GAL står för ”grön, alternativ, liberal”. I andra änden av den lodräta linjen återfinns polen TAN, som betyder ”tradition, auktoritet och nationalism”.
Det var mellan samtliga dessa poler som Almedalsveckan utspelades. Vänsterpolen symboliseras av två knökfulla seminarier med ”rockstjärnekonomen” Thomas Piketty. GAL-polen illustreras av köerna till FI:s antirasistiska fest i en av Visbys största ruiner. Att ett främlingsfientligt parti talar från Olof Palmes gamla scen samt att nazister samlas på Donners plats understryker TAN-polens närvaro. Reinfeldts ironiserande attacker mot alla som inte förstår att kapitalism är det enda alternativet – framförd i en kabaréliknande imitation av Percy Nilegård som ska mobilisera kärnväljarna – utgör högerpolen.
För traditionella partier kan det vara svårt att navigera mellan polerna, och situationen är inte ny. Historiskt har S lyckats fånga in rörelser mot GAL-polen – tänk Vietnamprotester samt freds- och kvinnorörelserna – i den traditionellt materiella konflikten mellan höger och vänster.
Men hur ett stort och traditionstyngt parti som S hanterar nya strömningar avgörs av hur partiet mår, hur starkt partiet är samt förmågan att anpassa sig och kontrollera det nya läget. Efter två valförluster, tre partiledarbyten, samt ett minskat förtroende i paradgrenarna jobb och regeringsduglighet underströk Almedalsveckan åtminstone att S har slutat fladdra.
Den ursprungliga strategin med ”framtidspartiet” som betonar jobb, skola och välfärd ligger fast, vilket i grund och botten är klokt. Det är taktiken – Löfven talade såväl om rasism som feminism – som i bästa fall ska knixa ihop de parallella rörelserna dels åt vänster och dels längs GAL-axeln åt Sveriges största parti.
Problemet är att den ursprungliga S-strategin även bygger på dansen kring budgetregler och överskottsmål med Magdalena Andersson och Anders Borg. Det är en sak att bjuda in Thomas Piketty, men en helt annan femma att finansiera ett stort reformpaket som radikalt skulle minska den ökande ojämlikheten. Eller, med tanke på hur Piketty lyfte fram utbildning som det viktigaste verktyget för att uppnå ökad jämlikhet, dra slutsatsen att vinstintresset inte ska finnas i den skolverksamhet som ska göra våra yngsta systrar och bröder till samhällsmedborgare.
Navigeringen mellan polerna underlättas inte av att arbetarrörelsens tyngsta företrädare har sin grundtrygghet längs den traditionella vänster-högeraxeln. Visst, slängarna mot vita, köttätande män var onödigt raljanta – i synnerhet om MP vill vara ett någorlunda stort parti – men frågan måste ställas: Vilken ledande S-företrädare skulle kunna förklara hur klimat, antirasism och feminism hänger ihop på ett lika självklart sätt som Åsa Romson gjorde från Almedalens scen?
Almedalsveckan gav också svar på hur Reinfeldt tänker besvara de nya politiska vindarna: Med betong och ett luddigt ”Sverigebygge” som skulle påskina att alliansen visst har lite politisk vilja kvar. Men den händelsen ställde också en fråga. Tänk om Håkan Juholt hade pratat om snabbtåg som ”robust olönsamt” och ”science fiction” – för att sedan dyka upp i Almedalen och föreslå just snabbtåg. Utan besked om finansiering krona för krona. En sådan presskonferens hade blivit lika intensiv som Almedalens årliga DJ-battle.
Fast den största oron under veckan i Visby infinner sig under diskussioner om höstens riksdagsval. Då ska den nya politiska kartan omvandlas till ett nytt parlamentariskt läge. Huvuduppgiften är att isolera vinnaren av förskjutningen mot TAN-polen – Sverigedemokraterna – från politiskt inflytande. Därför bör följande överenskommelse gälla: Om inget av blocken får egen majoritet bör partierna i det största blocket bilda regering på ett eller annat sätt.
Att tiden efter valet kan bli intressantare än själva valrörelsen var en given snackis i Visby. I gränderna ställs också frågan: Kan det uppstå ett läge där Reinfeldt regerar vidare även om alliansen blir mindre än de rödgröna, med passivt stöd av SD?
Reinfeldt, som under fyra år har varit en svag statsminister i minoritet som inte har sträckt ut handen över blockgränsen, fick frågan om SD och regeringsbildningen efter valet. Men i stället för ett besked om att största block ska få bilda regering fick vi otydligheter på reinfeldtska. Att Reinfeldt lämnar svar som ger utrymme för tolkning var veckans stora besvikelse, ett tydligt och omedelbart klargörande är ett absolut måste.
Veckan i Visby var förvånansvärt lågmäld realpolitiskt och verkar inte ha förskjutit valrörelsen i någon bestämd riktning. Den underströk att vi lever i nya politiska tider som behöver förklaras med nya axlar, dimensioner och begrepp. Men en sak är konstant. I Sverige ska inte ett parti med rötter i nazismen få inflytande – passivt eller aktivt – över en regeringsbildning.
Fotnot: Efter den här längre ledaren om Almedalsveckan 2014 tar Dagens Arenas ledarsida semester. Till och med söndagen 6 juli får du nyheter och analyser från Almedalen, därefter tar vi semester. Vi ses igen måndagen 4 augusti.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
