BRYSSEL. Taxin har inte chans att komma ut på Rue de la Loi. Chauffören försöker utan framgång knuffa sig in på andra smågator kring den del av staden som kallas ”Europe”, eftersom de flesta EU-institutioner, med sina gigantiska hus i rostfritt stål och tonade fönster, är belägna här.
Men det finns inga genvägar. Överallt är det stopp. De svarta limousinerna och vanliga belgarnas mindre bilar, alla sitter fast.
”Trafikljusen funkar inte” säger chauffören. Snart kommer förklaringen. I ett gathörn står två hjälplösa poliser och betraktar rök som tränger upp genom ett galler på trottoaren. En kabelbrand har slagit ut strömmen. Under tre timmar står EU:s hjärta stilla. Inga memorandum blir skrivna och viktiga möten tar paus.
Samma dag läser jag i The Economist att ”Bryssel har gripits av förlamning” som en följd av eurokrisen.
Det handlar förstås inte om kabelbränder, utan om en känsla av EU inte räcker till: Att det är mycket prat och lite verkstad, trots alla de imponerande begåvningar som samlats här i de europeiska institutionernas många vindlande korridorer.
Strömavbrottet i måndags i Bryssel visar att liten tuva kan stjälpa stort lass. Och så är det väl med eurokrisen också. Under mina samtal här återkommer hela tiden gåtan hur oron över försummelserna i Grekland – bara ett par procent av hela eurozonens ekonomi – kunnat spridas till så mycket större euroländer. Den vanligaste förklaringen är att finanskrisen blottlagt brister och ekonomiska obalanser som funnits där hela tiden, men som dolts eller förträngts av de styrande i EU.
Samtidigt finns det saker som få egentligen kunnat förutse. En av Bryssels mest briljanta ekonomer, professor Paul de Grauwe på tankesmedjan CEPS, har påpekat att länderna i eurozonen som tvingas låna pengar i euro, eftersom de inte längre har en egen valuta, därmed blir mycket mer sårbara när marknaden får för sig att dessa länders ekonomier inte är att lita på.
Det är detta, marknadens tolkningsföreträde över politiken, som är den återkommande klagovisan när man träffar parlamentariker, ekonomer och politiska tjänstemän här i Bryssel.
Situationen sammanfattades väl av den tidigare premiärministern i Spanien, Felipe González, när han nyligen liknande EU-politikerna vid kapplöpningshundar som jagar en elektrisk hare, utan att någonsin komma ifatt den.
Visst går det fortfarande att träffa inbitna förnekare, som glatt förklarar att eurokrisen mest är ett påhitt av några amerikanska ekonomer och brittiska journalister. Men den dominerade känslan är att det lagt sig ett existentiellt svårmod över en stad som alltid varit känd för sin grå himmel.
Visserligen ser vardagen för myllret av tjänstemän i svarta kostymer ut precis som vanligt, med sina tekniska frågor om märkningar av livsmedel och regler för energisparande. Men mitt i trerättersluncherna på gourmetrestaurangerna dyker nästan varje dag snacket upp om hur sannolik en grekisk statsbankrutt är.
I veckan står Grekland stilla av strejker, vi får se ett av årets största globala börsfall och IMF varnar för att vi är inne i ett kritiskt läge.
Många små byggstenar, ofta otillräckliga men ändå något, har det senaste året lagts på plats av EU för att försöka förebygga en ny stor finanskris. Men Den Stora Planen, som skulle förstumma marknadens spekulanter och få trötta euroländer att åter blomstra, finns inte:
”We just have to muddle through”, suckar en av de kommissionstjänstemän jag möter.
Det låter som biltrafiken i Bryssel när rödljusen är ur funktion.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
