Centerpartiet är en folkrörelse. Partiet har omkring 50 000 medlemmar och alla är viktiga. Det är ett av de stående intrycken efter stämman i Åre, som avslutades i går. När vikten av landsbygd motiveras med att “Bonde söker fru” har många tittare, och det uttalandet bemöts med respekt (trots att förhandlingarna drar över långt in på småtimmarna), lyssnar man på varandra.

Ett annat intryck är att den liberala riktning som Centerpartiet befäster i och med valet av Anne Lööf till partiordförande, ingalunda är en nyhet. Det är annars en berättelse som inte sällan kommer från den politiska vänstern. Det påpekas att Centerpartiet traditionellt står i mitten, och gärna träffat politiska överenskommelser vänsterut. Må så vara, men Maud Olofsson tog över partiet för tio år sedan. Det var inte en slump.

Olofssons företrädare på partiledarposten var Lennart Daléus. Daléus politiska karriär slutade 2001 med att han avgick och lämnade partiet. Han tyckte att den interna politiska utvecklingen drog åt fel håll – i stället tog Daléus över vd-stolen på nordiska Greenpeace. Olofssons avståndstagande från Socialdemokraterna i allmänhet och förre partiledaren och statsministern Göran Persson i synnerhet var inte personligt, utan politiskt. En logisk följd av ett tryck i partiet att bli mer tydligt borgerliga.

En annan före detta partiledare som hängde i korridorerna på Centerstämman var Olof Johansson, som på sin tid avgick bara månader innan valet 1998. Få av ombuden saknade honom. Centerpartiets väg högerut är inte en produkt som kommit till tack vara tryck utifrån. För den som lyssnade på debatterna under stämman är det tydligt att utvecklingen drivits fram av partiets medlemmar. Som sig bör.

Annie Lööf valdes med ett massivt stöd. Samtidigt kan man konstatera att väljarna just nu inte verkar se behovet av fler borgerliga partier än Moderaterna. Det kan mycket väl vara så att centerliberalismens framtid hänger på hur väl Lööf lyckas 2014.

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena