Carl Bildts text på 50-årsdagen av Dag Hammarskjölds tragiska död var en vacker hyllning av ”en av vår tids särklassigt största svenskar” (DN, 17/9). Utrikesministern ord parades med avslöjandet att han dagen därpå skulle lägga ned en krans vid minnesmärket i Ndola där Hammarskjölds flygplan störtade.
Bildt överraskade genom att betyga sin tilltro till FN och dess fredsbevarande operationer, som tillkom under den svenske generalsekreterarens ledning. Han underströk att svenska soldater har spelat en viktig roll i de blå baskrarna.
Hammarskjöld förmådde under sina åtta år som generalsekreterare att göra det av det kalla kriget förlamade FN till central aktör i världspolitiken. Hans styrka var ett principfast försvar av FN-stadgan och en omutlig opartiskhet i sin gärning. Han tog strid med två västliga stormakter i säkerhetsrådet, när Frankrike och England sällade sig till Israels angrepp mot Egypten 1956. Två år tidigare hade Hammarskjöld fördömt USA:s CIA-kupp mot den demokratiska Arbenz-regeringen i Guatemala. Hösten 1960 fick han den andra stormakten emot sig, då sovjetledaren Nikita Chrusjtjov i FN:s generalförsamling krävde Hammarskjölds avgång i samband med inbördeskriget i Kongo. Hammarskjölds arbete underlättades av att alliansfria länder som Sverige gav honom sitt stöd.
Vad Bildt inte skriver, är att FN:s fredsbevarande funktion idag, 55 år efter att Hammarskjöld mobiliserade de första blå baskrarna, befinner sig i djup kris och att Sverige i hög grad bidrar till detta. Om detta systemskifte finns knappt någon debatt.
Krisen består i att ett oenigt säkerhetsråd har börjat outsourca militära operationer, som till Nato i Afghanistan, utan att behålla det strategiska ansvaret och inflytandet över insatsen. Krisen fördjupas av att de Nato-ledda styrkorna i Afghanistan praktiskt taget har sugit åt sig, som ett svart hål i rymden, all den västliga och europeiska potentialen för FN-ledda fredsoperationer.
Den avgående chefen för FN:s avdelning för fredsbevarande operationer, Alain Le Roy, kritiserade under ett Stockholmsbesök den 17/9 Sverige för att, liksom andra EU-länder, ha avvisat FN:s vädjanden om att delta i livsviktiga insatser i Kongo, Sudan och Tchad.
Denna Nato-prioritering har skapat ett nytt och oroväckande nord-sydligt gap i FN. De största truppbidragarna under 2011 kom från Asien (Pakistan, Bangladesh, Indien, Nepal och Kina) och Afrika (Nigeria, Egypten, Rwanda, Ghana, Senegal och Etiopien).
I senaste numret av Fred och Frihet (juli 2011), som utges av Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, skriver Svenska FN-förbundets Linda Åkerström, att som renodlad militär försvarsallians, är Nato den organisation som är sämst lämpad att genomföra de långsiktiga insatser med stora civila delar som behövs för att bygga en fred som håller.”
Efter att själv ha lett en FN-operation kan jag helhjärtat instämma med hennes slutsats: ”Att prioritera Nato och EU framför FN är att prioritera kortsiktighet och militär konflikthantering framför en politik med hållbar fred som främsta mål och syfte.”
Som svar på Le Roys kritik svarar försvarsminister Sven Tolgfors att han har ”ett öppet sinne” när det gäller att delta i FN-ledda insatser men han kan inte lova något. Carl Bildt för sin del undviker denna diskussion. Det är förståeligt eftersom fakta är pinsamma. Av 829 svenska soldater i internationell tjänst i september 2011 deltog 20 (alla obeväpnade) i FN-ledda insatser, en stabsofficer i EU-operationer och resterande 808 som stridande under Natobefäl.
Dag Hammarskjöld skulle inte ha känt igen sig.
Pierre Schori, chef för FN: s fredsoperation i Elfenbenskusten 2005–2007
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
