Förödande utveckling i psykiatrin

Då och då kommer larmrapporter om psykiatrin. Förra året genomgick till exempel barn- och ungdomspsykiatrin (Bup) kraftiga nedskärningar. I Göteborg lades enheten som jobbar med familjeterapi ned. 17 miljoner som sparades när delar av verksamheten togs över av vårdcentraler och personal omplacerades.

Att barn och ungdomar faller mellan stolarna i psykvården är inte längre en nyhet. Skolhälsovården har inte behandlande ansvar och Bup tar emot de ”allra sjukaste”. Det har kommit larmrapporter om unga som tas in på vuxenspsyk. Samtidigt har antalet gymnasielever som behöver sjukhusvård för depression tredubblats sedan 1995.

I går skrev Dagens Nyheter om allmänpsykiatrin i Stockholm. Köerna har tredubblats på fem år. Nu hotar landstingspolitikerna med att ”piska lite om man inte uppfyller tillgängligheten”, enligt Conny Gabrielsson från Stockholms sjukvårdsförvaltning.

Tjänstemännen låter på nytt som att de är förvånade över siffrorna medan politikerna i Stockholms kommun inte säger mycket alls. Jag gissar att de inte vet vad de ska säga.

De stora besparingarna och nedskärningarna inom psykvården – för både barn och ungdomar och vuxna – har nu pågått i snart 20 år – och satt synliga spår.

Psykiatrireformen från 1995 handlade om att kommuner skulle ta över ansvaret för sjukvården av dem med psykiska funktionshinder. Det visade sig att kommunerna saknade både kunskap och ekonomi som den stora reformen krävde när institutionerna stängdes ned. Sådant går gissningsvis inte att ordna med lite extra resurser då och då, eller hot om vite för de alltför låga köerna.

Det finns ett stort glapp mellan människors olika behov av vård och omsorg och vad samhället är berett att erbjuda oss. Ju mer glappet växer mellan behov och tillgången till den, desto fler är det som mår dåligt.

Konsekvenserna kan ibland bli förödande. I dag behöver den som söker sig till psykvården för sin egen räkning, för sitt barn eller anhörig, vara mycket målmedveten och tydlig med vad den vill. Det är enkelt att räkna ut vilka som kommer faller bort, vilka som släpps in.

Tragedin i Sigtuna när två små barn dödades av sin mamma fick många att ställa förtvivlade frågor om skolans och socialtjänstens roll. Hur kom det sig att ingen reagerade? Rimliga frågor att ställa och kräva svar på.

Samtidigt borde diskussionen lyftas upp på en mer strukturell nivå och handla om välfärden. Hur kommer det sig att samhället brister i att fånga upp när en förälder som mår så fruktansvärt dåligt? Innan det är för sent. Det är dags för en socialpolitik i stället för åtgärder.