Kommunsektorns möjlighet att leverera den välfärd som önskas av medborgarna är i dag starkt beroende av regeringens välvilja. Under konjunkturnedgångar är den stora frågan i kommunsektorn om regeringen ska gå in med extra statsbidrag eller inte.
Det statliga regelverket för kommunernas ekonomiska förehavanden och statens stenhårda kontroll över utbetalningarna av kommunalskattemedel är en tvångströja som är hart när omöjlig att slingra sig ur. Dessutom kan den vara skadlig för samhällsekonomin.
För det första är dagens system för statens utbetalningar av kommunalskattemedel till kommunsektorn utformat på ett sådant sätt att kommuner och landsting i praktiken riskerar att ta beslut som förstärker konjunktursvängningarna.
Utbetalningen av skattemedel till kommunsektorn baseras på en prognos och eventuell skillnad mellan prognos och utfall regleras två år senare. Det betyder att en oförutsedd förändring i utvecklingen av den kommunala skattebasen slår igenom först med viss eftersläpning.
Det var i det senare läget kommunerna hamnade i när krisen slog till 2008–2009. Kommunsektorn ställdes inför ett scenario med kraftiga neddragningar, vilket riskerade ytterligare förvärra konjunkturnedgången. Initialt var regeringens hållning att inte ge extra ekonomiska tillskott till kommunsektorn.
Möjligen såg man möjligheten att under krisens täckmantel minska produktionen av välfärdstjänster inom den offentliga sektorns ram. Men efter intensiv press från oppositionen, Sveriges kommuner och landsting (SKL) och de fackliga organisationerna blev det politiskt omöjligt för regeringen att inte gå in med extra statsbidrag till kommunsektorn.
För det andra medför det så kallade kommunala balanskravet att kommunerna inte erbjuds de frihetsgrader som behövs för att ta eget ansvar för en mer långsiktig ekonomisk stabilitet. Något förenklat innebär balanskravet att enskilda kommuner och landsting inte får besluta om en budget där kostnaderna överstiger intäkterna.
Balanskravet är förstås en god princip om man vill ha garantier för en sund ekonomi i kommunsektorn på några års sikt. Men om kommunerna inte på egen hand tillåts förstärka ekonomin i en långvarig konjunktursvacka, eller inte kan vara säkra på att regeringen går in med tillfälligt ekonomiskt stöd, bidrar balanskravet till att ytterligare förstärka konjunktursvängningarna.
Ett annat konkret exempel på regeringens trixande med kommunernas ekonomi är deras antagande om lägre löneökningar i kommunsektorn än i näringslivet. Det ekonomiska resultatet för kommunsektorn ser mer positivt ut, vilket lägligt nog minskar behovet av höjda statsbidrag. Regeringen talar däremot tyst om att anställda i kommunsektorn även de kommande åren ska bidra till att ytterligare subventionera välfärdstjänsterna genom ännu lägre relativlöner. Om kommunsektorn ska få flera tiondels procentenheter lägre löneökningar än näringslivet varje år de närmaste fyra åren, kommer lönegapet mellan välfärdsarbetare med 80 procent kvinnor och näringslivsanställda med 60 procent män öka med ytterligare en 1000-lapp.
Min slutsats är att det behövs systemförändringar som utgår från medborgarnas intressen av kommunsektorn som en stabil leverantör av välfärdstjänster, oavsett konjunkturläget.
Regeringen har tillsatt en utredning som ska ta fram förslag till en så kallad kommunstabiliseringsfond. Det är mycket som är oklart hur utformningen kommer att se ut. Men en viktig utgångspunkt är målet att utjämna kommunernas inkomster över konjunkturcykeln. Det är bra för samhällsekonomin och det ger stabila förutsättningar för de anställda. Kommunpolitikerna får samtidigt en planeringshorisont på mer än några år och det minskar regeringens alltför stora inflytande över ekonomiska frågor som ska skötas på lokal nivå.
Eftersom det stabiliseringspolitiska ansvaret ligger hos staten, är det staten som har det ekonomiska ansvaret att skydda kommunsektorn mot konjunktursvängningar. Det är därför rimligt att staten ensam svarar för kostnaden att bygga upp fonden till en nivå som är tillräckligt stor för att klara kommande dåliga tider i kommunsektorn.
För kommunsektorns trovärdighet som leverantör av välfärd måste behovet av regeringens välvilja minimeras.
Peder Unander, utredare Kommunal
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
