Statistiken ljuger inte. Av Sveriges drygt fyra miljoner anställda går var sjunde på korta kontrakt, visar en ny rapport från LO. Och tendensen är ökande. Av de som fick anställning under första kvartalet 2011 fick en fjärdedel en tidsbegränsad anställning.
Det här är vår tids daglönare. Och liksom daglönare bär de tidsbegränsade anställningarna en tydlig klass-, köns- och åldersmarkör. 19 procent av arbetarna har tidsbegränsade anställningar, bland arbetarkvinnor är andelen 23 procent och bland unga vuxna upp till 25 år hela 53 procent.
Arbetsgivarna brukar hävda att denna form av anställning är något som folk eftersträvar. Att det innebär ökad frihet och blaha blaha. Det stämmer inte. 80 procent av alla med tidsbegränsad anställning vill i själva verket ha en fast anställning.
Arbetsgivarna pratar om flexibilitet. Men på vems villkor? Jag är övertygad om att den anställde känner sig betydligt mer flexibel i sin livsföring med en fast anställning i ryggen.
LO:s rapport pekar på ett växande problem på svensk arbetsmarknad. Till bilden hör även bemanningsföretagen. Många bemanningsanställda är visserligen fast anställda. Men de bemanningsanställda delar i mångt och mycket de tidsbegränsat anställdas utsatta situation. Både grupper har svårt att både långsiktigt planera sitt liv och att kunna ställa krav på den arbetsplats där de befinner sig.
Anställningsformer är en de många frågorna om makt i arbetslivet. En maktbalans som under flera decennier långsamt tippat över till arbetsgivarnas fördel. Det handlar om små små förändringar, små små droppar som på lång sikt fått stora konsekvenser.
Inför denna avtalsrörelse slår återigen arbetsgivarna på stora trumman. Alla löneökningar beskrivs som orimliga. Som en del av taktiken målar man medvetet upp en överdrivet dyster bild av svensk ekonomi.
Men inte ens Svenskt Näringsliv tror förmodligen att de kommer få igenom sina lönekrav. Men frågan är vad de kan få i stället? I den potten ligger ökad flexibilitet, det vill säga tid och makt.
Fackens dilemma är att de både vill ge medlemmarna mer pengar i lönekuverten och öka tryggheten och inflytandet. I ekonomiskt kärva tider kan lönedelen bli en hård nöt att knäcka. Speciellt när det i dag dessutom finns högljudda krav inom rörelsen på kompensation efter den förra avtalsrörelsens svaga resultat. I ett sådant läge riskerar facket en kompromiss, där pengarna går före makt och tid.
LO har lovat att ta fajten om de tidsbegränsade anställningarna. Låt oss hoppas att man lyckas slå två flugor i en smäll denna gång.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
