Kristdemokraterna hösten 2011 börjar kännas som Socialdemokraterna hösten 2010. Interna konflikter spelas ut framför öppen ridå, ledarskapsfrågan når nya höjder av förvirring och den politiska riktningen går åt alla håll, det vill säga ingenstans.

Precis som i Socialdemokraterna under Mona Sahlin, finns det i Kristdemokraterna helt uppenbart aktörer som vägrar erkänna partiledarens auktoritet.

Göran Hägglund är en skicklig politiker. I den interna (öppna) kritiken som nu förs fram vänder man sig mot Hägglunds ledarstil.

Det saknas inte konkreta kristdemokratiskt avtryck i regeringens budget för 2012. Men väljarna tycks ha svårt att, sådär i allmänhet, identifiera vad som är kristdemokratisk politik. Är det en ledarskapsfråga? Svaret är förstås nej, partiledaren sitter inte själv och mejslar fram politiken.

Däremot träffar Hägglund kompromisser med övriga borgerliga partiledare. Där får den som är minst, ofta maka på sig. I sammanhanget är det värt att påpeka att statsminister Fredrik Reinfeldt (M) efter valet 2010 tyckte att han var snäll, när han lät småpartierna behålla alla sina statsrådsposter. Lösningen stavades att samtidigt öka antalet moderater i regeringen, vilket gjorde den större än Reinfeldt egentligen önskat.

Nej, ledarskapskritiken känns väl tillrättalagd. Mest känns det som om att de som nu lyfter fram Mats Odell, helt enkelt inte gillar Hägglund. Det kan vara så att de mer fundamentalistiskt religiösa partimedlemmarna tycker att den som leder Kristdemokraterna, ska tro på samma sätt som de gör. Eller så vill de ha någon att skylla på.

Socialdemokrater i både partitopp och på gräsrotsnivå har gång efter annan begått misstaget att hävda att det inte är något fel på politiken – utan på ”kommunikationen”. Kristdemokraterna har mycket gratis om man tittar på vart i politiken den inställningen leder, om partiet ska leva vidare efter dubbelvalåret 2014.

 

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena