Underkänt, Jan Björklund!

Efter åtta förlorade år föreslår Jan Björklund ordningsbetyg i skolan. Det är signalpolitik när det är som sämst.

För mer än 17 år sedan – 29 maj 1997 – deklarerade Jan Björklund på DN Debatt att skolan var i kris. Han skrev att de ”skildringar som kommer från klassrummen, både från lärare och elever, är skrämmande. Elever som systematiskt stör, bråkar och hindrar kamraterna från att ta del av undervisningen. Elever som medvetet provocerar genom att konsekvent komma för sent, sitta med fötterna på bordet och vara oförskämda mot sina lärare”.

Jan Björklunds kritik av ordningen i skolan slog an en sträng hos det svenska folket. Det finns väl inte någon som är emot  att elever ska få studiero, som inte vill att de ska kunna koncentrera sig på undervisningen utan att störas.

Kritiken utmanade socialdemokraternas förtroende i skolfrågorna och var en viktig förklaring till att Jan Björklund har fått regera på utbildningsdepartementet med så gott som fria händer sedan 2006.

På åtta år verkar emellertid inte Björklund ha åstadkommit någonting. I den senaste Pisa-undersökningen ­visade det sig att ordningsproblemen fortfarande är stora. Svenska elever är usla på att komma i tid till lektionerna. Klassrummen är stökiga och utvecklingen verkar inte gå åt rätt håll.

Björklunds recept har uppenbart varit verkningslösa. Ordningsproblemen är inte någon supertanker som tar åratal att vända. Antingen fungerar metoderna, eller så gör de inte det.

Efter åtta år av misslyckade reformer på just detta område lanserar alliansen gemensamt ytterligare en reform – ordningsbetyg.

Man får ett intryck av att de tror att det vanartiga barnet ska komma hem med ett dåligt ordningsbetyg och sedan tas i upptuktelse av upprörda föräldrar. Efter indragen veckopeng eller utegångsförbud kommer skoleleven på bättre tankar och börja sköta sig.

Men ordningsproblemen ser tyvärr helt annorlunda ut. De flesta som har personliga erfarenheter av skolan vet att stök i klassrummet inte handlar om någon sorts informationsproblem mellan föräldrar och lärare. Snarare tvärtom – föräldrar vet precis vad det handlar om. Frågan är hur problemet ska hanteras.

Antalet barn med någon form av diagnos, som uttrycker sig i koncentrationssvårigheter och bristande impulskontroll, har fullkomligt exploderat. Detta är kanske det allra mest problematiska uttrycket för skolans bekymmer.

Föräldrar vet uppenbart att deras barn stökar. Men lösningen på detta problem söks inte i skolan utan i stället hos läkarkåren. En diagnos ses som en nyckel till att få mer hjälp så att barnet trots allt kan klara skola.

Dåliga ordningsbetyg kommer för denna allt större grupp av elever bara tolkas som att barnet inte får den hjälp och stöd det behöver.

Möjligtvis kan ordningsbetyg få överpresterande elever, företrädesvis flickor, att bli ännu mer ordningsamma. Men det finns inget som pekar mot att de elever som är navet i kaoset i klassen kommer påverkas på minsta sätt.

Vallöften är som allra sämst när de bara handlar om någon sorts signalpolitik: ”Alliansen tar stöket på allvar”. Men inte erbjuder något som ens är i närheten av att lösa de problem skolan har.