Fredrik Reinfeldt vägrar medge misslyckandet med fas 3. Den 14 september har vi möjlighet att göra oss av med den kritiserade arbetsmarknadspolitiken.
Huruvida fas 3 blir kvar i framtiden avgörs i valet. Det blev tydligt när moderatledaren Fredrik Reinfeldt frågades ut i P1-morgon. På frågan om han och Moderaterna är beredda att skrota programmet, såsom de rödgröna partierna är överens om att göra, ville han inte ge något svar.
Fas 3 tillhör de politiska projekt som högerregeringen fått utstå hårdast kritik för. Och det med rätta. Det är en sak att programmet har visat sig fungera riktigt dåligt. Som väg till arbete är Fas 3 att betrakta som en mycket smal och snårig stig. Få av de långtidsarbetslösa som tar steget in i programmet lämnar det för jobb, och av dem som lyckas ta sig ur återvänder många till arbetslöshet.* Fas 3 fungerar helt enkelt inte för att föra deltagare närmare arbetsmarknaden.
Än värre är själva innebörden av programmet. ”Modernt slavarbete” har det kallats. Det heter att arbetslösa ska erbjudas sysselsättning – i praktiken innebär det att arbetslösa kan tvingas arbeta utan en enda krona i lön. I bästa fall rullar aktivitetsstöd – till en sänkt nivå – in på fas 3-deltagares konto. I sämsta fall, vilket är verkligheten för omkring var tionde deltagare, kommer inga pengar alls in på kontot såvida inte kommunens socialkontor kommer in i bilden och beviljar försörjningsstöd.
LO har under lång tid krävt att programmet ska avskaffas. Och kritikerskaran har successivt vuxit. På senare tid har kritiken tagit sig in i regeringens egna led. Tidigare arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin var först ut och numera står näringsminister Annie Lööf och Centerpartiet också på kritikernas sida.
Men Reinfeldt vägrar medge misslyckandet. I stället vill han göra det till en fråga om ett ökat behov av en alternativ arbetsmarknad, inom Samhall eller sociala företag. Med det smiter han undan sitt ansvar för den arbetsmarknadspolitik som i dag inte fungerar: Som inte förmår att främja omställning och som definitivt inte klarar att motverka den långvariga arbetslöshet vi vet är så skadlig.
För det första: Den aktiva arbetsmarknadspolitiken måste läggas om för att motverka långtidsarbetslöshet. Det kräver mer arbete uppströms, tidigt i arbetslöshetsperioder. Arbetsförmedlingen måste kunna kliva in tidigt för att ge stöd och rustande insatser. Denna kritik besvarar regeringen med att möjligheten till tidiga insatser finns sedan 2012. På pappret ska arbetsförmedlare nämligen kunna ge stöd och programinsatser till arbetslösa som bedöms riskera långvarig arbetslöshet. Problemet är att omkring en tredjedel som bedöms ha rätt till tidiga insatser inte får några.
Problemet är också hur regeringen ger med ena handen och tar med den andra, för den som läser regleringsbrevet för Arbetsförmedlingen förstår hur bakbunden den är. Bara knappt 4 procent av anslaget för aktivitetsstöd utanför de garantiprogram som blir aktuella vid långvarig arbetslöshet får användas till utbildningsinsatser.
För det andra: Det står klart att det behövs en kunskapssatsning inom arbetsmarknadspolitiken. Antalet arbetslösa inskrivna hos Arbetsförmedlingen som saknar gymnasieutbildning har dubblerats de senaste åren och utgör i dag omkring 30 procent av samtliga inskrivna arbetslösa. Av cirka 34 000 i fas 3 är det en tredjedel som saknar gymnasieutbildning.
Vi vet att gymnasiebetyg är en nödvändighet för framgångsrikt jobbsökande. Dörrarna till grundläggande vuxenutbildning måste öppnas för arbetslösa. Det behövs ett synsätt som ser arbetsmarknadspolitiken som en del i kompetensförsörjningen på arbetsmarknaden. I ett sådant synsätt ingår ett ökat och ett klokare användande av den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen, som åter bör göras till ett snabbfotat verktyg för att utbilda för bristyrken. Då kan Svenskt Näringsliv slippa ropa om misslyckade rekryteringsförsök trots hög arbetslöshet.
För det tredje: När arbetslöshet blivit långvarig krävs långt starkare insatser än fas 3 för att föra människor närmare jobb. Vad den som länge stått utan arbete behöver är erfarenheter från riktiga arbetsuppgifter på riktiga jobb, hos riktiga arbetsgivare – med lön och villkor enligt kollektivavtal.
Den som länge varit arbetslös behöver en chans att på den vanliga arbetsmarknaden visa att hen har kunskaper och erfarenheter av värde. När arbetsgivare tvekar inför att anställa någon som varit borta länge krävs starka anställningsstöd för att stärka individens konkurrenskraft. I dag är taken för de löner som subventioneras lågt satta för alla de stöd som riktar sig till arbetslösa med funktionsnedsättning, och även för det särskilda anställningsstödet som ska stärka möjligheterna för långtidsarbetslösa.
Bara löner upp till omkring 17 000 kronor per månad subventioneras fullt ut. Självklart räcker det inte för att sporra tvekande arbetsgivare. Med höjda tak skulle en större del av arbetsmarknaden öppnas upp. Chanserna till jobb skulle öka för långt fler.
Inget av detta är Reinfeldt beredd att göra. Och inte ens fas 3 backar han alltså från. Det visar inte bara att fas 3 ligger på bordet när vi går till val den 14 september. Det visar också att ännu en fråga bör läggas till listan över vad som splittrar de fyra partierna i den alltmer sargade alliansen.
Linda Grape, utredare LO
* Omsättningen till arbete från fas 3 är cirka 4 procent enligt Arbetsförmedlingen. I en granskning av fas 3 konstaterade IFAU att cirka 80 procent av alla som börjat programmet fortfarande, eller åter, är inskrivna vid Arbetsförmedlingen två år senare.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
