Jenny Andersson: Konsten att vinna ett val och förlora samtiden

Valet 2014 borde ha blivit bokslutet över nyliberalismen, och socialdemokratin borde ha tagit täten.

I dag betraktar den internationella samhällsvetenskapen allt oftare Sverige som en nyliberal experimentverkstad där tjugo år av reformer börjar få tydliga konsekvenser, inte minst i några av västvärldens mest dramatiska ojämlikhetstrender.

Man kunde tänka sig att socialdemokratin efter åtta år av högerpolitik vore intresserade av att göra upp med de senaste decenniernas reformpolitik. Det saknas inte material till ett sådant bokslut.

Den skörd av debattböcker och dokumentärer om skattesystemet, lönerna, välfärden etc. som vi sett under de sista åren är inte någon slags propagandaoffensiv från vänster. De kan underbyggas i samhällsvetenskaplig forskning, och de är ett uttryck för en samhällskritik som ett parti med regeringsambitioner måste lyssna på.

Den amerikanske statsvetaren Sven Steinmo menar i Armin Schäfers och Wolfgang Streecks bok Politics in the Age of Austerity att Sverige genom en serie reformer visserligen lyckats upprätthålla stabila statsfinanser i en för världen turbulent tid. Det stora problemet med dessa reformer, menar Steinmo, är att de skapat ett demokratiunderskott, därför att de drivits igenom med oklart underlag och under bristande transparens.

De har sällan varit tydliga valfrågor, och det är oklart om de över huvud taget var önskade i ett land där (som Stefan Svallfors upprepade gånger visat) en majoritet av folket är positiva till en utbyggd och offentligt finansierad välfärdsstat. Detta glapp är ett problem om man tänker sig att demokrati innebär att folkviljan avspeglas i politiken.

Thomas Piketty, inbjuden av Socialdemokraterna och LO till det ekonomiska seminariet under Almedalsveckan, skräder inte orden när han beskriver förändringarna i det svenska skattesystemet under de senaste årtiondena.

Den förändrade progressiviteten i skattesystemet och ett sjunkande skattetryck har bidragit till att förskjuta inkomster och förmögenheter uppåt i samhällshierarkin. Pikettys analys skrivs under inte bara av de handelsekonomer, Daniel Waldenström och Jesper Roine, som har siffror motsvarande Pikettys för Sverige för perioden efter 1970, utan också i Stefan Carléns, Christer Perssons och Daniel Suhonens nyligen publicerade genomgång av alliansregeringens tidevarv, boken Reinfeldtkoden.

Waldenströms och Roines siffror visar att de översta tio procenten gynnats av de lättnader i fastighets- och förmögenhetsbeskattning som införts under de sista tjugo åren. Reinfeldtkoden går längre: Carlén, Persson och Suhonen menar att Alliansens tid vid makten gått ut på att systematiskt överföra resurser till en besutten övre medelklass, subventionerad av ROT och RUT.

Dessa förändringar underbyggs av de strukturella förändringarna i välfärdssystemet, de som var avsedda att skapa valfrihet och konkurrens mellan utförare i avsikt att höja kvaliteten inom omsorgsproduktionen, men som i stället bara inneburit dramatiskt sjunkande kvalitet på allt från arbetsmarknadsåtgärder till sjukvård, äldreomsorg och skola.

Det gemensamma, som Irene Wennemo skriver, förlorar sin betydelse och blir därmed också svårt att försvara politiskt.

Dessa förändringar hade aldrig kunnat genomföras om det inte varit för att de i själva verket burits av en bredare politisk allians som också omfattar den svenska socialdemokratin. När man inför valet förundrar sig över att ett parti som i alla fall fortfarande kallar sig socialdemokratiskt vägrar förbjuda vinstuttag i välfärden trots en imposant folklig opinion emot, bör man hålla detta i minnet.

Varför är nyliberalismen så seg? Därför att den inte bara är en ideologi som inskränkt politikens vilja och reducerat dess kompass till ett slags teknokratiskt förvaltarideal, som Peter Hall skriver i en text publicerad i Katrine Kielos och Jesper Bengtssons antologi Världens kris, vänsterns lösningar, utan också för att den skapat en omfattande sammanblandning mellan ekonomiskt och politiskt kapital.

Den svenska socialdemokratins ideologiska förändring under de senaste tjugo åren är direkt sammanbunden med välfärdsstatens förändring, och med de marknadsreformer som man i dag försvarar.

Kent Wernes (red.) och flera andra undersökande journalisters bok Den stora omvandlingen från i våras är nog den bästa analys av vad som hänt i den svenska välfärdsstaten som jag läst.

I Wernes redogörelse för välfärdsbolagens insteg i välfärden framstår tre saker med all önskvärd tydlighet.

För det första, det som i dag kulminerat i exploateringen av det gemensamma av aktörer som Carema eller John Bauer-koncernen, började för tjugo år sen med fluffiga och romantiska förhoppningar om personal- och föräldrakooperativ, avreglering, brukarinflytande och valfrihet.

Det var socialdemokratins försök att möta den radikala frihetstanke som kom från höger, och fjärma sig från det ”starka samhälle” som vid tiden liknades vid en slags kommunistisk betongbyråkrati. I stället lyfte man fram föreställningar om självorganisering och decentralisering som hade egen historisk förankring inom arbetarrörelsen.

För det andra, de första viktiga aktörerna på det som skulle bli en välfärdsmarknad var bolag skapade av den socialdemokratiska staten för att skapa prismekanismer och genomföra de upphandlingar som skulle leda till konkurrensutsättning av offentlig sektor.

Så kom Partena till, med direkt koppling till Folkrörelsesverige. För det tredje, genom denna till en början relativt blygsamma och statskontrollerade privatisering skapades plötsligt förutsättningarna för en i det närmaste perfekt spekulationsmarknad. Det fanns, som det framgår i de välfärdsbolags verksamhetsberättelser som citeras av Werne et al, ingen risk, eftersom marknadiseringen vilade på en bred politisk samsyn.

Det har tagit decennier för oss att få de första systematiska analyserna både av hur privatiseringarna egentligen gick till, och av vilka konsekvenser de haft. Det hela hade dock inte varit möjligt utan en föreställning om att välfärden är och måste vara en handelsvara, och att detta svarar mot vad folkviljan egentligen vill.

Men om det inte är vad folket vill?

När Daniel Suhonen publicerade sitt reportage om Prime-sossarna och om sammanblandningen mellan politiskt kapital och finansiellt kapital i välfärdsbolagen och dess lobbyister, fick han utstå en del spe. Det är lätt att avfärda kritiker som vänster. Det innebär ju dock inte att vad de säger inte är sant.

Nyliberalismens klibbighet ligger inte bara på idéplanet. Att det är svårt att i dag reglera marknaden i välfärden beror på att marknaden är ett starkt intresse, och att detta intresse också har politiska uttryck.

Det vore önskvärt att partiledningen tydligt svarade på de frågor som väcks av Suhonens och Wernes undersökningar: Vilka socialdemokrater har tjänat pengar på välfärdens privatisering, och hur mycket? Vem har lobbyuppdrag för välfärdsbolagen? Vilket inflytande har dessa över den socialdemokratiska politikens inriktning?

Det är samhällsvetenskapens och journalistikens uppgift att då och då rikta en gedigen anklagelseakt mot politiken. Det är viktigt att internationell samhällsvetenskaplig forskning börjar få ett rejält eko i Sverige, genom att vänsterdebattörer och journalister blivit mycket bättre på att systematiskt läsa och följa det som skrivs.

Det var också viktigt att LO bjöd in Thomas Piketty till Almedalen, även om det hela till slut mest gick ut på att få med Magdalena Andersson på bild med den världsberömde ekonomen samtidigt som hon i en bisats avfärdade hans förslag som ointressanta för svensk socialdemokrati. Det är också väldigt viktigt att den svenska prekariserade och frilansande journalistkåren hittat modet att väcka fråga efter fråga om hur vårt samhälle fungerar egentligen.
Man kan däremot undra vad som händer med det parti som blir allt mer ansatt av kritikerna även inom sina egna led, och som bemöter massiv samhällskritik med i bästa fall avfärdanden.

De nya moderaternas framgång var ett systematiskt byggande av en ny partiapparat, där man hade stor nytta av de tankesmedjor högern etablerat under 80-talet.

Socialdemokratin har under lång tid legat hopplöst efter i idékriget. Partiet var vant vid att ha sin efterkrigstida utredningsapparat och sina lojala fackföreningsekonomer och man brände sig på de så kallade vänsterintellektuella efter 68.

Under de senaste åren har det skett en enorm mobilisering av den socialdemokratiska tankeapparaten, inom studentförbundet och SSU, inom Arenagruppen och LO, inom fackföreningsrörelsen och Katalys och på Aftonbladets ledarsida.

Partiet behöver att denna ideutveckling sker med partiet och inte mot partiet.

Ett riksdagsval är också ett avgörande ögonblick att definiera politiken. Valet 2014 borde ha blivit bokslutet över nyliberalismen, och socialdemokratin borde ha tagit täten.

I stället löper partiet risken att tappa kontakten med den debatt från vänster som det faktiskt borde omhulda.

Jenny Andersson