Arbetslinjen gäller inte alla. Den rikaste fjärdedelen kan sakta av på takten.
Fredrik Reinfeldts tal på val-upptaktsmötet i Västerås i våras var engagerat och energifyllt, enligt gräsrötterna. Statsministern pekade naturligtvis ut jobben som den avgörande frågan i september.
– Det viktigaste är att vi återtar jobben. Fler arbetade timmar är grunden till allt det goda vi vill åstadkomma, sa han.
Men sällan nämner statsministern vilka det är som ska arbeta de där extra timmarna.
Uppmaningen har gällt lika för alla svenskar. Arbetslinjen – det ska löna sig att jobba. Men riktigt så är inte jobbskatteavdraget utformat. Den rikaste fjärdedelen av svenskarna får nämligen drivkrafter att jobba mindre, inte mer.
På ekonomiska kallas det inkomsteffekten och innebär att om du plötsligt får en skattesänkning, och om ännu fler arbetade timmar inte gör att du sänker din skattesats ytterligare, så kommer du förmodligen använda dina extra pengar till att ta mer ledigt. I det svenska jobbskatteavdraget träffar detta latmaskarnas lyckliga tillstånd dem som tjänar 30 000 kronor i månaden eller mer. De som tjänar under gränsen får däremot ytterligare sänkt skattesats (marginalskatt) om de jobbar mer, och kommer således, enligt ekonomisk teori, också att arbeta mer, likt flitiga myror upp till 30 000-kronorsgränsen.
Samtidigt som den rikaste fjärdedelen jobbar mindre, får de den största skattesänkningen. LO beräknar att 70 procent av skattesänkningens dryga 80 miljarder går till den halva av befolkningen som tjänar mest.
Hur har det då gått för jobbskatteavdraget i verkligheten? Lyckades de tre fjärdedelarna arbetsmyror samla ihop tillräckligt antal arbetade timmar för att bygga välfärdsstacken? Tog latmaskarna i den övre fjärdedelen det så lugnt som ekonomerna trodde?
Om detta vet vi i dag, efter åtta år, ingenting. Den enda forskning som jämfört hur variationer i reformen slagit mot olika individers arbetade timmar är gjord av det statliga forskningsinstitutet IFAU och drar slutsatsen att jobbskatteavdraget är omöjligt att utvärdera.Eftersom skattesänkningen riktats mot hela befolkningen finns inga kontrollgrupper.
– Det är synd att politiker utformar reformer så att de inte går att utvärdera, konstaterar professor Eva Mörk på IFAU.
När regeringen hänvisar till forskning handlar det därför i stället om Konjunkturinstitutets, Riksrevisionens och Finansdepartementets ”utvärderingar”. Rapporter som simulerar hur jobbskatteavdraget borde ha fungerat enligt ekonomisk teori.
– Jag skulle inte kalla dem utvärderingar. Den typen av simuleringar gör man normalt innan en reform genomförs, säger Eva Mörk.
Precis som i den politiska retoriken hittar jag inte dessa höginkomsttagare som väntas minska sin arbetstid i de här analysernas statistik. Varför syns inte den rikaste fjärdedelen i statistiken?
– Det finns ingen aktiv tanke bakom detta. Vi har nog inte tänkt så. Men det kunde vara intressant, svarar Jenny von Greiff på Finansdepartementet.
Idén till de nya moderaternas svenska jobbskatteavdrag är troligen hämtad från den anglosaxiska världen. Särskilt det amerikanska income tax credits som riktats specifikt mot ensamstående föräldrar (oftast mödrar) med barn, har visat sig få många av föräldrarna att arbeta mer.
Men en reform som utomlands riktats mot specifika målgrupper har i svensk tappning utformats som en bred arbetsskattesänkning. Reformen har också kommunicerats genom sjuksköterskan som fått en extra månadslön. Syftet var dock aldrig att alla skulle arbeta mer, som man kunnat tro i den politiska retoriken. Syftet var alltid att gruppen som stått utanför arbetsmarknaden skulle komma in när skattesänkningen pressade ned lägstalönerna. Alltså fler jobb och fler arbetade timmar totalt, allt utmärkta mål. Men knappast lika för alla.
Trots det svenska jobbskatteavdragets sneda fördelningseffekter och trots att det är omöjligt att utvärdera, så tycks reformen ändå relativt populär hos såväl politiker till vänster som hos ekonomkåren.
– Jag tror att de flesta ekonomerna gillade de första jobbskatteavdragen men blivit mer skeptiska till steg tre fyra och fem. Sverige hade väldigt höga marginalskatter bland de med lägst inkomster, något som de första avdragen rättade till, menar Eva Mörk.
Ekonomer som TCO:s Roger Mörtvik tycker på sin blogg att jobbskatteavdraget blivit för dyrt och önskar att det hade riktats mot specifika grupper som långtidsarbetslösa.
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är överens om att jobbskatteavdraget bör trappas av för högre inkomster, för att inriktas på människors inträde på arbetsmarknaden i stället för att vara en bred skattesänkning. Men medan Socialdemokraterna tycks lita mer på internationell forskning om att avdraget lockar människor i arbete, tycks Vänsterpartiet och LO tveka om att detta fungerar i Sverige och fokuserar i stället mer på fördelningsperspektivet. De vill sänka skatterna även för låginkomsttagare utan arbete.
Ju närmare valet vi kommer, desto mindre nämner statsministern de arbetade timmarna och jobbskatteavdraget. Den breda skattesänkningen är inte längre någon valvinnare och om jobbeffekten vet vi för lite.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
