”Enighet i Bryssel i natt om hur eurokrisen ska lösas” kunde man höra i radio i torsdags morse. Men var de verkligen eniga?

Borde man inte begära att någon genomskådar att det står i manuset att man alltid ska säga så efter ett toppmöte, antingen man är enig eller inte? Erfarenheten visar att den här sortens tidiga sammanfattningar av EU-toppmöten numera har förbluffande kort bäst-före-datum.

Att börserna tar ett skutt uppåt dagarna efter är inget att fästa någon större vikt vid. Det kan ta en vecka eller två, sällan mer, innan det blir full fart back i nyhetsmaskineriet – att man aldrig var ense och att inget var klart.

Redan ouvertyrerna gav entydiga signaler att det skulle bli kärvt. Först sköts toppmötet upp. Efter några dagar kom en ny sammankomst som ändå kom för tidigt för att fatta några beslut. Därefter ett extra ”riktigt” toppmöte, som förhandlade i tio timmar fram till klockan 4 på morgonen. Och vad var resultatet?

EU har köpt tid, men egentligen har man bara en ram till en överenskommelse, som nu måste fyllas med innehåll. Och som alla inser, så sitter djävulen i detaljerna.

Som om det inte räckte med det, hänger toppmötets tre stora frågor ihop. Utan en tydlig lösning av förstärkningen av räddningsfonden EFSF blir skuldnedskrivningen i Grekland svår att klara. Och den beror i sin tur på hur det går med förstärkningen av de europeiska bankernas kärnkapital.

Åtminstone fem frågor hade behövt positiva svar:

  • Går det att skaka fram mer pengar till räddningsfonden? Tveksamt.
  • Kommer det toppmötet beslutat att få Grekland på fötter? Definitivt inte.
  • Minskar nu marknadens tryck på Italien? Nej.
  • Kan bankerna utöka sitt kapital, utan att utlåning och likviditet skadas? Kanske.
  • Kommer de skuldtyngda att gå mot större tillväxt? Absolut nej.

Vad gäller den sista frågan är EU:s beslutsfattare dessvärre närmast religiöst övertygade om det som Nobelpristagaren Paul Krugman kallar ”förtroendesagan”. Det vill säga tron att om man bara skär ner tillräckligt mycket, så kommer förtroendet för regeringarnas politik att öka så mycket att det blir tillväxt.

För Grekland är det som skett i Bryssel en katastrof. Hur många av de privata investerarna som går med på att skriva ner sina skulder vet ingen. Kvar blir en rejäl smäll för grekiska banker och pensionsfonder. Banker i Grekland kommer förmodligen att förstatligas och pensionssystemet måste kanske rekonstrueras. Redan har pensionerna sänkts två gånger, men nu väntar ytterligare svältkurer.

Det som händer i Grekland är ett fullskaleexperiment i var smärtgränsen går för människor.

En kalkyl av hur besparingspaketen har slagit visar att ett grekiskt genomsnittshushåll som 2009 tjänade drygt 400 000 kronor om året sedan dess har fått dra in svångremmen med motsvarande 50 000 kronor om året.

Och till detta ska EU, ECB och IMF:s tjänstemän placeras på olika grekiska departement för att övervaka att allt går rätt till. Det är upplagt för handgemäng med grekerna och blodsspillan.

Vad är det egentligen för kris som Europa går igenom? Är det en Greklandkris, ett ord som fortfarande då och då dyker upp i tidningsrubriker?

Nej, Grekland med sitt statsfinansiella lättsinne är undantaget. De flesta länders skuldproblem kommer av att bankerna tagit för stora risker. Vad vi ser är en fortsättning på den stora finanskrisen från 2008. Den har nu blivit en eurokris – mycket därför att de europeiska ledarna har tvekat och famlat.

Var finns företrädarnas visioner, var blev det av det sociala Europa i detta finansiella nollsummespel?

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena