Mätningen där Fi når spärren slog ner som en bomb. Om det var en enstaka festraket eller blir Fi-feber återstår att se.
Under Europavalet och Almedalsveckan var Fi överallt. Plötsligt talade alla feminism. Stefan Löfven höll tal där han förbannade könsmaktsordningen, ett annars helt främmande begrepp i manlig socialdemokratisk konversation. Och Folkpartiet rullade ut en kampanj om feminism utan socialism.
Men när valrörelsen tog fart på allvar försvann Fi från medieradarn. Det var gåtfullt. Alla pratade om Sverigedemokraternas betydelse för regeringsbildningen. Att ett Fi i riksdagen skulle få helt avgörande betydelse glömdes däremot bort.
Men i torsdags landade DN/Ipsos nya mätning med en smäll. Fi låg på fyra procent. I P1 Morgon lät till och med Gudrun Schyman förvånad. Kunde det vara sant?
För en vecka sedan träffade jag en gammal vän som tänker sällsynt klokt om politik. Han har röstat socialdemokratiskt i alla sina riksdagsval och har varit medlem så länge jag minns. Men den här gången hade han bestämt sig för något nytt: att rösta på Fi.
Hans motivering var enkel. Den handlade varken om starka sympatier för Fi eller avgörande misstro mot S. Han hade i stället dragit slutsatsen att bästa sättet att garantera en stark rödgrön regering var att få in Fi i riksdagen. Då skulle SD isoleras helt. Och Reinfeldts hot att fälla Löfvens första budget — och därmed regeringen — bli verkningslösa ord i vatten. Det verkade ha varit Reinfeldts utspel som fått honom att bestämma sig.
Han betraktade helt enkelt Schyman som en starkare garant än Reinfeldt för stabilitet och ansvar. Man kan ha stora invändningar, tänk om hans röst stärker Fi, men inte räcker och ger Jimmie Åkesson en definitiv vågmästarroll.
Fi är ett märkligt sammansatt parti. Det har identifierats helt med en av sin generations skickligaste politiker, men samtidigt utvecklats till en medlemsstark rörelse. Det har exploaterat mediatricks, som att bränna pengar, men också utvecklat ett unikt politiskt fotarbete, rum till rum, mun till mun.
De har fortfarande mer attityd och politisk filosofi än egentliga reformförslag. I ett sällsynt bra reportage om partiet skriver Johanna Karlsson i nya Arena (4/2014) att “Fi bor i bokhyllor”. När alla andra partier har ett märkbart underskott av intellektuell reflektion (ja, ofta ren fientlighet) har FI ett uppenbart överskott.
Man har några år kunnat tala om en nyvänster. Bräcklig men närvarande. Att dra jämförelser med 1960-talet är inte fel. Men idéerna och passionerna är annorlunda. I den samsas rättighetsliberalism, socialdemokratiska jämlikhetsideal med frihetliga attityder, genom aktivister och akademiker från en rad emancipatoriska rörelser: feminism, sexpolitik, antirasism.
Nyckelordet är det svåra begreppet intersektionalitet; att samhället behöver förstås som många olika men sammantvinnade maktordningar. Det är där Fi, efter en stökig resa, nu verkar ha landat.
Fi i riksdagen kommer inte uteslutande aktivera feminismen, utan också ställa andra normkritiska frågor. De laddar en gammal konfliktlinje med ny energi, den mellan nationell konservatism och kulturradikalism. FI och SD är i det avseendet politikens absoluta motpoler.
Oavsett hur det går i riksdagsvalet kommer de ta plats i många kommunala sammanhang. Hösten 2014 blir helt säkert deras politiska genombrott.
Miljöpartiet har länge lockat nyvänstern. Men både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har uppenbart svårt att förstå hur den fungerar. De verkar tala olika språk. Johanna Karlsson beskriver hur Fi:s förslag för migrantarbetares rättigheter anses som klockren antirasism, samtidigt som Socialdemokraternas nästan identiska förslag uppfattas “som en kampanj för stängda gränser”. Misstron är ömsesidig.
Så här förklarar Tiina Rosenberg i Arenaartikeln: “Socialdemokratin har inte vokabulären. För det behövs folk som kan snacket. Om vi tittar på det fysiskt. Erfarenheterna hos dem som står och trampar på ett Fi-event. De erfarenheterna är inte närvarande i de andra partierna.”
Men min gamle vän socialdemokraten har rätt. Om Fi klarar fyra procent kommer Löfvens position som statsminister bli starkare, regeringens manöverutrymme öka och möjliga sakpolitiska allianser bli fler. Dessutom kommer den parlamentariska vänstern berikas och uppdateras med nya perspektiv och erfarenheter. På gammalmodigt fluffspråk kallades det win-win.
Nu är bara frågan om DN/Ipsos mätning var en enstaka festraket eller om den kommer att utlösa förnyad Fi-feber.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
