Det finns mark, pengar och en skriande bostadsbrist. Ändå byggs den inte bort. Varför? Klas Ekman skärskådar bostadsgåtan.
Det var en gång då politiker fick skit när de inte byggde tillräckligt med bostäder.
Då fick statsministern, som hette Tage Erlander, sitta i tv och svettas över en fråga från griniga superjournalister som kallades de tre O:na.
Scenen är egentligen uttjatad, för den tas alltid upp så fort svensk bostadspolitik ska diskuteras; men det är för att den så väl fångar den förvirrade hjälplöshet som kommit att prägla ämnet. För vad hade statsministern för råd att ge till ett ungt par som ville ha en lägenhet i Stockholm?
Det här var 1966 och även på den tiden var det både kris och val.
Så när Tage Erlander klämde ur sig ett svar om att de väl helt enkelt fick ställa sig i bostadskön anses väljarna ha straffat Socialdemokraterna vid valurnorna. Han eldade dock på miljonprogrammet, som löste en stor del av problemet om än inte på ett särskilt attraktivt sätt. Stora klumpar utanför stan var inte riktigt vad fyrtiotalistgenerationen ville ha. Snart hade man infört så generösa ränteavdrag att de kunde köpa villor och gå med vinst. Inflation hade man också.
Lånen minskade snabbt i värde. Men en sak fick man ge Tage Erlander: han hade sett vad som hänt vid uteblivet byggande.
Om man gör ett tankeexperiment i dag och tänker sig en Fredrik Reinfeldt i Tage Erlanders ställe så skulle frågan ha varit totalt annorlunda.
I dag skulle förmodligen frågan vara hur ett ungt par skulle kunna få lån till att köpa en bostad för ett par miljoner eller tre. Han skulle också slippa frågan om bostadskön, om inte utfrågaren velat skämta.
När det gäller studenter, fattiga och för all del folk som ska överleva på sjuksköterske- och lärarlöner så hoppas man som vanligt på marknaden. Någon gång ska den väl ändå börja fungera?
När Alliansen tog över 2006 började en stor utförsäljning av allmännyttan. Jämfört med 1990 så fanns det ändå 1652 fler hyresrätter i Sverige år 2012. Men eftersom befolkningen ökat rejält under de åren är det en påtaglig minskning.
År 2012 utgjorde hyresrätterna 49 procent av bostadsbeståndet i Stockholm. 1990 var det 61 procent. Som Ola Andersson konstaterar i sin bok Hitta hem – om bostadskrisens Stockholm: ”Det innebär att antalet hyresrätter var färre 2011 än 1990 samtidigt som befolkningen ökat med trettio procent, eller nästan en halv miljon människor.”
Ändå dröjde det till januari 2014 då Alliansen i Stadshuset, efter nästan åtta år vid makten, berättade att man skulle bygga 140 000 nya lägenheter till år 2030. Varav – surprise! – en del dessutom skulle bli hyresrätter.
Tidigare hade man lovat 100 000, men inte visat några överdrivna ambitioner att realisera det löftet.
Den här gången ökades summan och Regina Kevius och Sten Nordin hade uppenbarligen vecklat ut kartorna över stan, sett grönområden, oexploaterade områden och tomter.
– Vi är lite förvånade över vilka möjligheter det finns. Vi kan bygga de här bostäderna utan att bygga högre än den nuvarande bebyggelsen i de olika stadsdelarna, sa Regina Kevius.
Strax därefter höll Swedbank ett långt seminarium om bostadsbristen. Inbjudna var en mängd intressenter i branschen (bland andra Björn Ulvaeus) och bankens chefsekonom Anna Felländer presenterade en undersökning för en smörgåsmumsande församling. Enligt Swedbanks beräkningar förlorade Stockholm 21 miljarder svenska kronor varje år på att inte kunna erbjuda tillräckligt många bostäder för allt från företag som velat etablera sig i regionen, företag som fått problem att rekrytera rätt människor och förstås gästforskare till universitet och högskolor. De direkta kostnaderna värderades till 11 miljarder. Resten var indirekta.
Det verkade hela församlingen tycka var problematiskt.
Det är alltså inte konstigt att bostäderna kommit att bli en valfråga i Stockholm. Det är – återigen – ekonomin, dumbom.
Men hur ska man lösa den kris som gör att låginkomsttagarna inte har råd att bo i stan – en stad som är beroende av de tjänster och arbeten som aldrig kommer att resultera i löner som kan finansiera förortslägenheter för mångmiljonbelopp? Och varför har det dröjt så länge innan någon vågat ta sig an problemet?
Bostadskrisen i Stockholm är en hopplös härva att ge sig in i, men det finns några grundproblem och företeelser som bidrar till att skapa den alltmer ohållbara situationen.
En anledning är vår historia.
Det var en gång en stad där det fanns fler lägenheter än befolkningen behövde. Och jo; den hette Stockholm. Under sextio- och sjuttiotalen fanns det till och med tomma lägenheter – i centrala Stockholm.
Befolkningen innanför tullarna minskade. Och fick man inget förstahandskontrakt fanns det ju alltid rivningskåkar.
Detta var alltså inte på Bellmans tid. Varken pest eller kolera härjade. Det var när fyrtiotalisterna var unga. Det där fria Kenta och Stoffe-livet som skildrades i den första och minst mörka av Stefan Jarls modsfilmer var möjligt. En
Carl Johan de Geer kunde promenera in och skaffa sig en billig lokal på ett attraktivt läge. Det fanns plats för kulturskapare och bohemer. Eventuella invandrare behövde inte nödvändigtvis placeras flera mil utanför stadens tullar.
Att bygga nya lägenheter var alltså olönsamt. Det fanns ingen som helst anledning. Dessutom hade stadens invånare länge ojat sig över rivningen av de gamla charmiga men mycket sunkiga Klarakvarteren. De hade ju varit så fina. Och de moderna livlösa lådorna som ersatt de ohälsosamma bostäderna och de beiga kontorsarbetarna som ersatt journalisterna och fyllona var styggelser.
1971 blev det strid om tretton skogsalmar i Kungsträdgården. Man ville ha en ny tunnelbaneuppgång av praktiska skäl. Det lilla théhuset och de där träden stod i vägen.
Shit happens. En tjänsteman hade dessutom slagit fast att träden var i dåligt skick och mer eller mindre döende.
Resultatet var ett enormt hallaballo. Folket slöt upp för att skydda träden och protesterna gav resultat. Almarna står kvar.
Oavsett hur man ser på saken i dag , så har almstriden blivit en symbol för Stockholms bostadssituation.
Allt nytt väcker protester. Baksmällan efter Hjalmar Mehrs moderna stad sitter i.
Slussen-debaclet är förstås en sak i sig. Antalet människor som stått och njutit av utsikten på blåsiga Södermalmstorg är förmodligen komiskt överdrivet (jag känner ingen), men det gäller trots allt en av stadens viktigaste platser.
Men även i övrigt sitter alltså almreflexen djupt förankrad i stockholmaren.
I Hammarbyhöjden protesteras det exempelvis mot den planerade nybyggnation som ska förena den lilla trettiotalsförorten med det moderna Hammarby sjöstad. Ett skogsparti kommer att försvinna. Men det är också skog som knappt används av hundägare och joggare. Delar av just det området påminner dessutom snarare om en sumpig träskmark i Louisiana. Man blir snarast förvånad över att där inte finns några alligatorer.
Trots det: en brokig proteströrelse där olika motiv möts. En del miljökämpar, en del bekymrade bostadsrättsinnehavare som oroar sig över värdet på sina lägenheter i de vackra funkishusen. Och förstås en del helt vanliga bakåtsträvare.
Medborgarna har stora möjligheter att överklaga den sortens beslut. Nya bostadsområden anses av någon anledning vara värst, men i Hornstull fick ett hus länge stå utan sina nybyggda balkonger.
Detta på grund av att en (1) nejsägare som bodde en bit bort inte tyckte att de passade in i området. Kruxet var att dörrarna redan slagits upp i fasaden. Det är märkligt att ingen svensk deckare ännu låtit ett gäng bostadsrättsinnehavare mörda en bråkig granne eller rättshaveristisk överklagare Mordet på Orientexpressen-style.
I teorin vill stockholmare gärna vara urbana, moderna och lösa bostadskrisen; så länge det inte byggs någonting nytt någonstans i deras absoluta närhet. Not in my backyard-fenomenet har spritt sig i ungefär samma utsträckning som andelen bostadsrätter. Kommunalpolitiskt har det alltså inte funnits några direkta incitament att lösa situationen. Chansen att det slår tillbaka är överhängande.
I samband med den stora omvandlingen från hyresrätter till bostadsrätter så kom en allt större del av de boende i Stockholm att bli ägare. Och bostäderna bara ökar i värde.
En anledning till att grannar protesterar mot planer på nybyggnation är att de nya husen, genom att skymma en omtyckt utsikt, kan minska värdet på den egna lägenheten med hundratusentals kronor. Tänk då om man nästan fick balans på marknaden?
Det är en tanke som får Hans Lind att skratta högt. Han är professor i fastighetsekonomi på KTH.
– Hur snabbt tror man att det skulle gå att bygga alla de här husen som behövs? Det säger inte poff och så finns där 10 000 bostäder. Inflyttningen till regionen kommer heller inte bara att stanna av, säger han.
Hans Lind ser ingen risk för att någon i Stockholm ska behöva se sina lägenheter minska i värde. I så fall sker det indirekt, på sikt. Om en trea som i dag kostar fyra miljoner fortfarande kostar fyra miljoner år 2034.
– Är priserna bara konstanta i en tjugo–trettio år så har de ju fallit utan att någon egentligen har drabbats, säger Hans Lind.
Vad blir effekterna om ingenting görs?
Tobias Olsson är arkitekturpolitisk chef förbundsdirektör på Sveriges arkitekteter, och säger att utvecklingen riskerar att göra Stockholm till en dummare och tråkigare stad. En stad som tappat sin spjutspetsfunktion.
–Okej, på något sätt hittar man någonstans att bo ett tag. Kanske är man alldeles för många som delar på en lägenhet, eller så bor man kvar hemma för länge. Men det håller inte i längden. För storstäder och universitetsorter betyder det att man förlorar så himla stor del av stadens vitalitet om man inte kan husera unga invånare. De drar utomlands, eller drar efter att ha utbildat sig. Stockholms län riskerar en stor brain drain.
Han får medhåll av arkitekten och författaren Ola Andersson, som säger att Stockholm inte är en riktigt lika osårbar storstad som dess invånare och politiker gärna vill tro.
– Historien är fylld av exempel på städer som varit stora, men som har stagnerat när man inte anpassat sig. För några år sedan kom det en OECD-rapport om att hotet mot Stockholms tillväxt är att stan domineras av stora företag i gamla branscher. Och en bostadsbrist gynnar inte experimenterandet, kreativiteten eller modet att starta nya företag.
När han får frågan om varför bostäderna blivit en valfråga stegar han fram till fönstret i sin vita, luftiga lokal på Östermalm och gör en svepande rörelse med handen.
– Det är bara att titta ut, säger han. Anledningen finns här. Den täta innerstaden är attraktiv, efterfrågan ökar ständigt men utbudet är inte mycket större än det var 1945. Vid en skilsmässa har inte ens rika människor råd med två stora lägenheter som ska ha rum för alla barnen.
Det lär inte bli bättre särskilt snabbt.
– I norra Europa brukar man räkna med att det behövs sex lägenheter på tio nya invånare. Behovet ligger ungefär där. Men sedan 1990-talet är det bara under åren 2002 till 2004 som vi i Stockholm nått upp till det behovet, och det berodde på att befolkningen ökade något långsammare de åren.
Vi zoomar in på de där få åren i början av 00-talet då det för en kort tid faktiskt byggdes tillräckligt många bostäder.
Det var då som Annika Billström (S) var finansborgarråd.
Hon tillsatte en grupp som träffades en gång per vecka. Varje onsdag sågs de ett par timmar i hennes arbetsrum i Stadshuset på Hantverkargatan. Det var ett tornrum på tredje våningen och på ett jättestort bord låg statistik, planer och skisser.
Det kallades för ”20K”-möten, för under hennes ledning skulle de bygga tjugo tusen nya lägenheter i Stockholm på fyra år. För flera av dem blev det mer än ett jobb. Annika Billström själv kan fortfarande en stor mängd kvartersnamn i Stockholm.
– När man arbetar med de här frågorna blir det så. Då pratar man inte om gator. Man pratar om kvarteren, säger hon.
Annika Billström och hennes grupp lyckades uppnå sitt mål. Anledningen, förklarar hon, är att de inte arbetade genom ”den traditionella förvaltningsapparaten”. I stället hade det skapats en särskild projektorganisation med Anette Scheibe Lorentzi och Johan Brisvall som projektledare. De mötte ständigt nya byggmästare (sammanlagt ett fyrtiotal) och gav dem markanvisningar med begäran om en blandning av bostads- och hyresrätter.
De gav extra pengar till stadsbyggnadskontoret för att tillsätta handläggare och medarbetare för att jobba fram detaljplaner som skulle ge rätt förutsättningar så att det gick att spänna musklerna.
Under lågkonjunkturer hade byggföretag ibland behållit markanvisningarna i väntan på bättre tider. Nu sattes tidsgränser. Och det skulle byggas hyresrätter. Man upplät marken med tomrätt (alltså en sorts arrendeavtal). Resultatet var viktigare än att köparen var den som erbjöd mest pengar. Det hjälpte mindre aktörer att ta sig in och bygga hus.
Sedan var det detta med marken.
Hammarby sjöstad, Hagastaden, Arenastaden och Slakthusområdet vid Globen var alla ganska oexploaterade områden. Det var mindre industriområden med små verksamheter, men byggnationerna gick knappt ut över några boende som kunde bli arga. Det fanns inga grupper som fick sina utsikter förstörda eller behövde klaga över eventuella hyresfastigheter (föreställningen om att folk som vill hyra lägenheter är patrask är mycket stark i Stockholm och övriga landet). Och det blev 350 studentbostäder i Skatteverkets gamla skyskrapa efter en flytt till mindre spektakulära byggnader bortom Medborgarplatsen.
– Jag har pratat med Regina Kevius och Sten Nordin och sagt att det inte ligger någon prestige i saken. Vill de klara tillväxten och bygga en världsstad så bjuder jag på upplägget. Flera av tjänstemännen finns kvar. Men de har inte ens påbörjat 20 000 bostäder under sina åtta år vid makten. Och det har blivit knappt 200 studentbostäder under hela den tiden, säger hon.
Kanske handlar den apatin om marken?
När det kommit till allmännyttan, förskolor och sjukhus har allianspolitikerna sålt ut det gemensamma till priser så låga att de ibland gränsat till det kriminella, enligt Alf Johansson, chefsåklagare vid Riksenheten mot korruption. Även om det kan vara viktigt att påminna om att utförsäljningen av vårdcentralen Serafen inte var brottslig i straffrättslig mening. Filippa Reinfeldt kunde i lugn och ro fortsätta instagramma provocerande oförargligheter och låta bli att svara på annat än livsstilsfrågor.
Markpolitiken är en annan sak. Mark är ett sätt att dra in pengar till kommunen och trots att det byggs så lite så drar man in stora summor på de försäljningar som görs. Men då krävs det att kunderna kan betala för sig, och dessutom kan ligga ute med pengarna under de år som krävs för att stå ut med överklaganden och att byggplaner ska godkännas. Det är inte direkt som upplagt för en fri och frisk marknad, om det verkligen är vad man vill ha.
I dagsläget drar kommunen årligen in miljarder på den försäljningen. Det är pengar som gör att man till exempel kunnat dra ned på skattesatsen.
Man behöver däremot göra en Billström om man vill ha fler billiga bostäder. Man måste bestämma och locka.
För hur ska det uppstå ett bostadsbestånd även för låginkomsttagare och nyinflyttade ungdomar? Där finns en stor efterfrågan, men det är ingen vara som byggföretagen kommer att leverera av ren godhet. Som läget ser ut nu så finns där inga pengar att tjäna.
– Jag läste en intervju med Hans Wallenstam som är vd för Wallenstam och de bygger ju hyresrätter, säger Ola Andersson. Han förklarade att det inte var några problem, bara bolagen får mark. Kommunen måste släppa till mark, de kan styra där för när de säljer marken kan de upplåta med villkor om att det blir hyresrätter.
Det finns inte längre särskilt många debattörer som tror att en fri marknad kommer att lösa alla problemen. Istället behövs något riktigt läskigt: en aktiv politik.
Sådana krafttag har tagits förr. Dels på sextiotalet, dels de där åren som Ola Andersson nämner. Men de har varit kontroversiella och omdebatterade. Och vem tänker i dag på låginkomsttagarna, ungdomarna och de arbetslösa? Även människor som av olika anledningar inte kan känna någon solidaritet med dem använder säkerligen låginkomsttagarnas tjänster – eftersom allt från städande till jourlivsbutiker behövs för att få den moderna staden att fungera.
Hans Lind anser sig sitta på en lösning. Han är som sagt professor i fastighetsekonomi på KTH; en lång man med halvlångt hår, inte helt olik den amerikanske ståuppkomikern och skådespelaren Richard Belzer. Såväl till utseende som till framtoning.
Han älskar provokativa utspel och åren som han jobbat med bostadsmarknaden i Stockholm verkar ha resulterat i en svart humor (likt den som brukar vara vanlig bland dödgrävare och begravningsentreprenörer – och det är ingen klyscha, för den känner jag till av erfarenhet).
Rummet på KTH är överbelamrat med papper och pärmar, men han är så långt ifrån en virrig professor man kan komma.
När Hans Lind deltar i seminarier är det i den dubbla rollen som forskare och pragmatiker men också som självpåtagen bråkmakare. Alltid tydlig och inte det minsta rädd för konflikter.
– Jag var ute i Bagarmossen i fjol och jag sa att Nackareservatet är för stort. Det var delvis för att reta upp folk, men det är sant. Du skulle kunna ta en tredjedel utan att någon skulle kunna märka skillnaden. Lägg i stället resurser på att snygga till resten, med alla löparspår etcetera. Vem som helst kan se att vi har ett område med onödigt mycket grönt i relation till annat. Och vill du bo grönt så flytta till Lycksele. Flytta dit det finns de kvaliteter du vill ha. Alla kan inte få allting.
Det gäller även läget. Han bor själv i Farsta och tycker inte heller att alla stockholmare ska ha råd att bo i innerstan.
– Alla kan inte heller äga en Rolls–Royce. Det är ingen katastrof att alla inte äger en Rolls Royce, säger han.
Man kan sammanfatta hans lära på det viset.
Marknadshyror vore också helt okej enligt honom, inte för att han tror att de är någon quick fix, men för om vi vill ha en diversifierad innerstad skulle det vara mer ärligt att alltid ge en procentuell del av hyresrättsbeståndet till låginkomstagare och invandrare.
Som det är i dag är det i stort sett bara en redan gynnad grupp människor som slipper betala de hyror som borde betalas.
– Och fråga de med lägre inkomst om de tycker att deras liv är förstörda på grund av att de får bo i Farsta? All statistisk säger att vi är en av de mest segregerade städerna i världen. Någon gräns för hyckleriet får det väl vara? Ska man vara trovärdig ska man säga att var tionde lägenhet i innerstan ska ges åt flyktingar, och verkligen kvotera dem till grupper som inte finns där. Men det tror jag inte finns på den politiska dagordningen, så bort med alltihopa, säger han.
På frågan om hur han tycker att ett fungerande Stockholm ska se ut så förespråkar han byggande på platser där ingen egentligen vill bo. Lägena behöver inte vara attraktiva. Men det ska göras för att åtminstone få i gång en fungerande marknad.
Om Hans Linds bild av Stockholm påminner en smula om Los Angeles, en stad som väller ut i alla möjliga riktningar, så vill Ola Andersson se förtätning.
På sitt kontor har han lagt fram en stor detaljplan över Stockholm och fyllt i områden som ligger nära kommunaltrafiken där det finns lediga tomter. Han har varit minutiöst noggrann. Ser man på dagens karta märks det knappt någon skillnad. Det är inga direkta skogsskövlingar han föreslår.
Han tror visserligen inte heller att alla vill bo i innerstan, men förespråkar ändå ett byggande så att de som vill kan bo i en innerstad som växer vidare utanför tullarna. Hans övertygelse är att de flesta som flyttar till en stad också vill bo i en stad.
– Egentligen är det ju så, att många i trettiofem–fyrtioårsåldern som bor i Hammarbyhöjden, Midsommarkransen eller Kärrtorp egentligen, med handen på hjärtat, skulle vilja bo i innerstan. Det är i alla fall min erfarenhet. Men när man flyttar ut till Midsommarkransen så skaffar man sig ett nytt förhållningssätt. Man längtar fortfarande till stan, men när någon vill förtäta Midsommarkransen och göra stadsdelen mer lik den som man från början drömt om, ja, då är man emot det. Vi vill leva i den bästa av världar, och inte erkänna att vi saknar något.
I Gamla stan i Stockholm finns Hus 24. Ett ställe där entreprenörer både kan bo och jobba. Detta bobbande har framställts som modernt, smart och anpassat till samtiden. Vilket det säkert är.
Då och då läggs det fram lösningar som andas ”framtid”. Det är allt från fantasifulla kuber där lägenheterna kan sättas ihop som lego-bitar till någon sorts minimala lägenhetshotell och allt där emellan. Boendet anses inte behöva vara lika permanent i framtiden. De kommande generationernas hem kanske är där de sätter ner sin laptop?
Och det låter ju bekvämt, eller nåt.
Men drar man upp den sortens exempel för Ola Andersson ser det ut som att han gått rakt in i ett elstängsel.
– Det där är ju dumheter. Vi behöver helt vanliga bostäder. Jag har svårt att tro på den sortens förändringar. Man vill ha ett hem när man börjar bli vuxen, en egen dörr att låsa om sig. I alla fall förr eller senare, säger han.
I stället för nya sci-fi-lösningar efterfrågas i själva verket de gamla och risiga. För är det en sak som saknas från den gamla goda tiden, på sextio- och sjuttiotalen, är det slitna hus och rivningskontrakt.
Johannes Hulter är socialdemokratisk politiker och debattör som tidigare var aktiv i Yimby. Han ser bristen på sparsamt renoverade lägenheter som ett av Stockholms största problem.
– Nybyggda bostäder är som allt annat vanligtvis dyrare än äldre, på samma sätt som en gammal bil eller cykel är billigare än en ny. Billiga lägenheter kommer generellt sett alltid vara de äldsta och minst renoverade i beståndet. En viktig sak för att säkerställa att låginkomsttagare har bostad är alltså att det finns ett stort bestånd av gamla, sparsamt renoverade lägenheter, säger han.
När det gäller bostadsförsörjning är renoveringspolitiken egentligen viktigare än nyproduktionspolitiken, enligt honom.
– Just nu står miljonprogrammet för bufferten av gamla, billiga lägenheter. Men när de renoverats bort så kommer tillflödet av gamla, billiga lägenheter från 80- och 90-talen att vara väsentligt mycket mindre, eftersom det har byggts mycket mindre sedan miljonprogrammet. Långsiktigt är det viktigt med hög nyproduktion, helt enkelt för att det ska finnas gamla, orenoverade och därför billiga lägenheter i framtiden, säger Johannes Hulter.
Där har rot-avdraget varit kontraproduktivt.
– I dag lägger vi många miljarder varje år på det och andra saker som höjer priset på gamla bostäder istället för att lägga pengarna på att bygga nya. Sedan är dock inte nya subventioner i sig lösningen på problemet, utan det behövs framför allt strukturella – juridiska, administrativa och finansiella – förändringar av planprocessen för att få fart på byggandet och konkurrensen i byggsektorn.
Som det är just nu verkar inga gamla slitna lägenheter bli lediga inom en nära framtid. Inte ens om man är beredd att bo längst ut vid tunnelbanans ändstationer.
En annan möjlig lösning för att få till billiga bostäder kan finnas i vårt grannland österut.
Hans Lind lyfter fram Finlands lösning som en intressant möjlighet. Där finns överenskommelser om att varje nybyggt område också ska ha lite enklare bostäder. De ska finnas insprängda. I slutändan kan de som byggs i attraktiva områden i och för sig bli dyrare än vad som från början var tänkt. Men inte lika dyra, för badrummen är inte kaklade och lägenheterna har inte parkettgolv. De är enkla, standardiserade, men inom alla byggnormer.
– Det är bra bostäder. Men då finns det i alla fall lägenheter som de flesta har råd med, säger han.
Johannes Hulter tycker att allmännyttan i Sverige ofta är för fega. Det borde gå att göra betydligt mer inom ramen för den befintliga allmännyttan än vad som sker i dagsläget.
–Det intressanta är vilka avkastningskrav man ställer och hur långsiktiga investeringar man gör. Där skulle allmännyttan säkert kunna vara mycket mer radikal. Men då krävs mod och vilja från ägarna, säger han.
Och ägarna är alltså kommunerna. Just de kommuner som alltmer pekas ut som de främsta bovarna i bostadsdramat.
Staten måste ta mer direkt ansvar för att det ska produceras bostäder, säger Hans Lind.
– Regeringen har haft en tro att kommuner, landsting och marknaden tillsammans ska fixa en bra skola och sjukvård och att kommunerna ska ordna det där med bostäderna. Men det gör de inte. På alla områden är det tydligt att det behövs stat och lite hårdare styrd marknad. Vi ska inte vara så naiva.
Det som krävs är hot. Eller snarare frivillighet under hot.
– Staten får ta en del av smällen om ingen vill bo i de områden som investerarna byggt. Kommuner som bygger mer än andra kanske kan få ta del av ett skatteutjämningssystem? Det får inte bli någon ekonomisk belastning. Man måste kasta lite köttben till höger och vänster för att hålla hundarna lugna. Och det är staten som måste göra detta. Staten måste i princip bestämma sig och agera byggherre.
Han ser nästan ut att njuta när han tänker på det.
– Att böna och be till bransch och kommuner går inte. Staten måste styra hårdare. Styrning och sanktioner, det är vad som behövs. Planföreläggande finns det faktiskt juridiska möjligheter till. Säg till Lidingö att de ska bygga! Annars får staten gå in. Det går att göra och fungerar ungefär som tvångsförvaltning.
Där är alla jag pratat med överens. Ytterst ligger trots allt all makt och allt ansvar på regering och riksdag.
– Det står ju i regeringsformen att det allmänna ska säkra den enskildes rätt till utbildning, omsorg och bostad och om kommunerna inte följer utfästelsen – då måste staten ingripa och se till att straffa dem om de inte gör det, säger Ola Andersson.
Själv tror han på att subventionera hyresgäster så att de har råd att efterfråga de lägenheter som byggs, inte subventionera byggherrarna.
– För det går säkert att lösa situationen. Stan har marken. Stan har planmonopol. Priserna är höga, men många vill bygga.
Klas Ekman @klasekman
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
