Den privata äganderätten är alltså inte en oinskränkbar rättighet för riskkapitalbolag att få göra miljardvinster på våra skattemedel – något som Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg vill ge sken av.
Anne Ramberg, generalsekreterare för Advokatsamfundet, har nyligen kritiserat Vänsterpartiets politiska förslag om stopp för vinster i välfärden i en artikel på sin blogg. Hon påstår att förslaget strider mot den privata äganderätten såsom den skyddas av bestämmelser i Europakonventionen och protokoll 1 till konventionen.
Ramberg åberopar ett fall från Europadomstolen och menar att Vänsterpartiets förslag, utifrån det rättsfallet, kan bedömas som oproportionerligt och leda till en omfattande skadeståndsskyldighet. Dyrt och oproportionerligt, sammanfattar hon Vänsterpartiets förslag i sin rubrik.
Det är bra att jurister tar ställning när det riskerar ske brott mot mänskliga och demokratiska rättigheter. Jag önskar att fler jurister på positioner som Ramberg hade fört en rättspolitisk diskussion när det till exempel gäller förslag att förbjuda tiggeri och inskränka aborträtten. Eller ett riksdagspartis förslag om två olika sorters medborgarskap där den ena sorten ska kunna återkallas baserat på människors ursprung i kombination med deras beteende (ett rasistiskt och rättsvidrigt förslag).
Men i årets valrörelse, som erbjuder många tillfällen för rättspolitisk diskussion, har Ramberg valt att ge sken av att den privata äganderätten, såsom den skyddas av Europakonventionen, skulle innefatta en närmast oinskränkbar rättighet för riskkapitalbolag att få göra miljardvinster på våra skattemedel.
Det rättsfall Ramberg hänvisar till handlar om ett ryskt bolag som av staten ålades höga belopp i form av kvarskatt, ränta och straffavgift. Detta med korta tidsfrister för betalning samt korta tidsfrister för bestridandet av kravet. Europadomstolen fann inte att beloppen som sådana var för höga eller att de var baserade på en felaktig grund. Däremot fann domstolen att tillvägagångssättet, med bland annat de korta tidsfristerna, inte hade präglats av tydlighet och förutsebarhet för bolaget i fråga. Vidare hade staten bland annat beslagtagit egendom och fryst tillgångar för bolaget.
Europadomstolen menade att bolagets legitima intresse att kunna välja hur skulden skulle betalas, och bolagets möjlighet att välja om och hur verksamheten skulle drivas vidare hade åsidosätts. Domstolen menade därför att dessa åtgärder var oproportionerliga och att äganderätten därför hade kränkts.
Vänsterpartiets förslag rör den skattefinansierade skolan, förskolan, vården, äldreomsorgen och HVB-verksamheten. Förslaget innebär att företag som delar ut vinst inte ska få fortsätta göra det med våra skattepengar. Dessa bolag ska få flera år på sig att välja om de vill omvandla bolaget till ett bolag med ett begränsat vinstuttag för att fortsätta få skattemedel som finansiering av verksamheten, eller om de vill klara sig utan att få skattemedel som finansiering av verksamheten. De får tid på sig att välja hur företaget ska drivas vidare, om det ska överlåtas eller om det ska avvecklas, det vill säga tid på sig att tillvarata sina ekonomiska intressen.
Det är således inte fråga om att de ”över en natt ska fråntas möjligheten att få avkastning på investerat kapital” som Ramberg påstår och alltså heller inte en åtgärd som är att likna vid en expropriation. Vänsterpartiets förslag innebär dessutom att de goda exempel på bolag som driver verksamhet med syfte att säkerställa och förbättra välfärden kan stanna kvar.
Jag vet inte om det är rättsfallet eller Vänsterpartiets konkreta förslag som Ramberg inte har läst eller om det finns någon annan anledning till att kritiken utgår från felaktiga premisser. Att jämställa Vänsterpartiets förslag med förfarandet i det ryska rättsfallet är felaktig juridisk analys. Att skattefinansiering av ett bolags verksamhet upphör är dessutom något som sker kontinuerligt inom Sverige och i omvärlden. Det innebär inte per automatik en kränkning av den privata äganderätten, utan det beror alltså på på vilket sätt det sker.
Vänsterpartiets förslag präglas redan nu av tydlighet och förutsebarhet för de bolag i välfärdssektorn som berörs. I den här frågan verkar det alltså inte vara Vänsterpartiets förståelse för proportionalitetsprincipen som brister. Proportionalitetsprincipen och bolagens intresse av tydlighet och förutsebarhet för att kunna tillvarata sina ekonomiska intressen är dessutom omständigheter en kommande regering har en skyldighet att fortsätta beakta vid ett genomförande av förslaget.
Slutligen vill jag lämna det juridiska resonemanget och övergå till det politiska, som i mångt och mycket är mer intressant. År 2012 gjorde dessa bolag uppskattningsvis 9 miljarder kronor i vinst på våra skattemedel. De skattemedlen hade istället kunnat gå till att anställa fler än 18 000 nya lärare eller sjuksköterskor. När vi pratar om en intresseavvägning bör de alltmer ansträngda arbetsvillkoren för kvinnor som arbetar inom välfärden ställas mot bolagsägarnas vinstintresse.
Medborgarnas intresse av god kvalité inom all utbildning, vård och omsorg ska vägas mot bolagsägarnas vinstintresse. 19 procents lägre lärartäthet inom privata gymnasieskolor i förhållande till kommunala bör ställas mot bolagsägarnas vinstintresse. Vid denna proportionalitetsbedömning är den enda rimliga slutsatsen att varenda skattekrona behövs för att rusta välfärden för ett jämlikt Sverige. Huvudsyftet med att bedriva välfärdsverksamhet måste vara att säkerställa och förbättra kvalitén i välfärden, inte ett vinstsyfte.
Kerstin Burman, jurist och vänsterpartist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
