Vi har nu fått de första vallokalsundersökningarna som analyseras i fem snabba punkter av Dagens Arenas politiska chefredaktör Eric Sundström.
Som ni vet är exit polls enbart en första indikation. Valresultatet kan bli ett helt annat i flera viktiga avseenden. Likväl är siffrorna en tillräcklig indikation för en första snabbanalys i fem punkter.
1. Resultatet indikerar en kollaps för svensk borgerlighet i allmänhet och för M i synnerhet. Om vi förlitar oss på Svt:s siffror så får ”alliansen” 39,7 procent. Det är det sämsta resultatet i modern tid. När Ingvar Carlsson och Mona Sahlin rullade över borgerligheten 1994 fick de borgerliga partierna trots allt 41,4 procent. När Göran Persson gjorde sitt succéval och Janne Josefsson sänkte M 2002 fick de borgerliga partierna 44,0 procent. I Palmes segerval 1982 och 1985 fick borgerligheten 46,9 respektive 47,9 procent.
Nu kan de borgerliga partierna hamna under 40 procent. Betänk att vi under mandatperioden har haft opinionsmätningar där M ensamma fick 37,5 procent. Nu verkar M, jämfört med valet 2010, nästan ha gjort ett Bo Lundgren-tapp. Hur länge blir Reinfeldt kvar?
2. Det ser ut som om C och FP är de borgerliga partier som står pall bäst. Det är även de partier som Stefan Löfven har pekat ut som möjliga samarbetspartners. Tyder detta på att svenska väljare har tröttnat på Fredrik Reinfeldts blockpolitik?
3. S verkar få ett resultat i paritet med 2010, vilket då var det sämsta valet någonsin. Och efter åtta år med en borgerlig regering borde S ligga högre. Men det är bara drygt två år sedan S räknades ut. S fick 21,9 procent i en mätning (februari 2012) och det talades om att S möjligen skulle kunna återta regeringsmakten 2018. Men S har återhämtat sig hyfsat och i ett europeiskt perspektiv är siffran acceptabel. Fast visst har det inte lyfte ordentligt för S.
4. Generellt verkar valresultatet bekräfta den tendens som vi såg i svensk politik i samband med EU-valet. På statsvetarspråk: Tänk dig det politiska landskapet som ett kors där ett val inte bara utspelar sig längs en horisontell (och materiell) vänster-högeraxel, utan även via en vertikal (och mer identitetspolitisk) GAL-TAN-axel. Den senare axeln går från ”grön, alternativ, libertarian” till ”traditionell, auktoritär, nationalistisk”. FI och Miljöpartiet återfinner sig kring GAL-punkten (och något till vänster), medan SD återfinns vid TAN-punkten (och långt till höger).
Betänk även att de olika vertikala polerna verkar behöva varandra FI och MP växer i motsättning och i samband med SD – det har utsett varandra till huvudfiender och växer gemensamt.
5. Punkten ovan tyder på att det inte bara råder en vänstervind i Sverige och att S har satt seglen fel. Det nya politiska landskapet är betydligt mer komplicerat än så. Under 1950-, 60- och 70-talen gjorde S ett bra jobb med att fånga upp freds-, student- och kvinnorörelserna. 1980-talets miljörörelse blev dock ett eget parti. Hur det går nu? Återstår att se.
Huvudfrågor för resten av kvällen:
– Kommer FI in? Det blir kvällens rysare, såklart. Och i så fall: Får S+V+MP+FI 175 mandat?
– Kommer S+MP bli större i mandat än alliansen? Det verkar inte så, men skulle underlätta budgetprocessen och regerandet för den person som verkar bli Sveriges näste statsminister: Stefan Löfven.
– Är SD snarast underskattade och FI något överskattade i de siffror vi har sett hittills? Inte omöjligt – och därmed väldigt sannolikt att SD blir Sveriges tredje största parti.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
