Bye bye, epoken Reinfeldt

Moderaternas genomklappning innebär att epoken Reinfeldt är över.

Moderaterna blev den stora förloraren i gårdagens val. De minskade från 30 procent till ungefär 23 procent, enligt de senaste siffrorna.

Under de senaste femtio åren har så stora tapp bara skett två gånger tidigare – i valet 1998 förlorade S ännu mer och Moderaterna gjorde det i katastrofvalet 2002.

Det allra konstigaste med denna nedgång är att förtroendet för Fredrik Reinfeldt och hans två tyngsta moderata statsråd – Anders Borg och Carl Bildt – har legat kvar på en hög nivå. Det förlorade stödet för Moderaterna kan alltså inte förklaras av att deras främsta företrädare har upplevts som misslyckade på sina poster.

Den klassiska lärdomen av koalitionsregerande är att det brukar gynna det stora partiet på bekostnad av de små. Så var det under alliansens första mandatperiod och likadant var det för den borgerliga regeringen 1991–94. Samma erfarenhet har man haft i andra nordiska länder, där koalitionsregeringar är vanligare.

Men efter åtta år i koalition är det alltså Moderaterna som har backat allra mest av allianspartierna. De andra regeringspartierna verkar ha klarat sig lindrigare undan regerandets våndor.

Vad är det då som kan förklara Moderaternas genomklappning under det senaste året. Under större tiden av denna mandatperiod hade de opinionssiffror som låg i nivå med eller till och med högre än Socialdemokraternas.

Det finns ett antal förklaringar. Moderaterna och Socialdemokraterna har varit i det närmaste besatta av varandra. De verkar ha dragit ner varandra – i stället för att lyfta varandra. Vissa politiska debatter gynnar båda parterna. Det är ingen slump att Folkpartiets Birgitta Ohlsson och Gudrun Schyman gärna debatterat med varandra. Båda vinner på det.

Detta leder oss över till Moderaternas andra stora problem. När de vann valet 2006 var Fredrik Reinfeldt omgiven av tunga medarbetare som kompletterade honom utmärkt.

Anders Borg stod för den politiska agendan. Sven Otto Littorin kunde få partiapparaten att leverera. Ulrica Schenström skötte kommunikationen både internt och externt och Per Schlingmann fixade ballongerna.

En efter en har dessa personer försvunnit ur Reinfeldts närhet. Det som varit en så påtaglig stor skillnad jämfört med förra valet är att också Anders Borg är på väg bort. Att han bara framträder som en suddig skuggfigur på valaffischerna säger något om hur han är på väg att glida bort från Moderaterna.

Kvar blev bara taktikern Reinfeldt – utan politisk agenda. Väljarna försvann åt alla håll – några till andra sidan blockgränsen och ännu fler till Sverigedemokraterna som blev den stora segraren i detta val. Valnatten slutade med att även Fredrik Reinfeldt, precis som Göran Persson år 2006, också lämnade.

Med facit i hand kanske det ska konstateras att Fredrik Reinfeldt hade tur när han tillträdde. De personer som blev strategiska för honom fanns på redan plats. Men han verkar aldrig haft förmågan att rekrytera några nya personer som kunde spela samma roll.

Fredrik Reinfeldt lyckades med alliansbygget. I åtta år klarade dessa fyra partier att regera tillsammans. Det är en bedrift. Men det skedde på bekostnad av Moderaternas egen utveckling. När Moderaternas ideologi blev allt mer utsuddad innebar det också att de traditionella moderatväljarnas band till Moderaterna blev allt svagare.

Med facit i hand är det uppenbart att Reinfeldt inte klarade det Bohman och Bildt klarade. Att regera utan att förlora varken Moderaternas själ eller väljarstödet. Det ska bli oerhört spännande att se vilken väg som Moderaterna kommer att ta nu när Reinfeldtepoken är över.