I Fria Tidningen i dag kan man läsa en intervju med MP:s ekonomisk politiska talesperson Per Bolund, under rubriken ”Miljöpartiet öppnar upp för diskussion om överskottsmålet”.
Tyvärr är rubriken lite väl hårdvinklad – Bolund säger egentligen inte mer än att överskottsmålet förstås ”inte är någon naturlag”, men menar samtidigt att den nuvarande ordningen i stort är av godo.
Det är synd. Få ekonomiska regelverk känns mer kvävande för det svenska politiska manöverutrymmet än överskottsmålet. För att rekapitulera:
Den socialdemokratiska regeringen införde överskottsmålet 2000. Mer specifikt handlar målet om att den offentliga sektorns ”finansiella sparande” (inkomster minus utgifter) ska motsvara 1 procent av bruttonationalprodukten (BNP) över en ”konjunkturcykel” (som sträcker sig över, säg, tre till tio år).
Staten ska alltså ta in mer pengar än den gör av med och lägga i spargrisen – detta är att föra en ”ansvarsfull ekonomisk politik”. Moderaterna tog över idén från Göran Persson, och Socialdemokraternas nya ledarteam Håkan Juholt och Tommy Waidelich har fortsatt på den inslagna vägen.
Därför är den före detta moderata riksdagsledamoten (docent i nationalekonomi) Anne-Marie Pålsson en fröjd att läsa. För ett tag sedan kom hennes bok ”Överskott till överdrift”, utgiven av Timbro, där hon från en moderat ideologisk horisont kritiserar överskottsmålet:
Varför ska staten beskatta medborgarna mer än den behöver? Det är ju pengar som lika gärna hade kunnat användas till skattesänkningar (= mer makt åt den enskilde, på statens bekostnad, enligt Pålssons världsbild), påpekar hon syrligt.
Eller till järnvägar och nya bostäder, för den som är hågad åt det hållet.
För det handlar om mycket pengar. Enligt Pålssons beräkningar skulle ett slopande av överskottsmålet (ersätt med ett skuldmål för den offentliga sektorn på 40 procent) innebära att de offentliga utgifterna kunna ökas (eller skatterna minskas) med 470 miljarder kronor fram till nästa val, och därefter med 50-100 miljarder. Utan att statsfinansernas långsiktiga hållbarhet hotas.
470 miljarder räcker – återigen enligt Anne-Marie Pålsson överslagsräkning – exempelvis till 200 000 medelstora lägenheter, eller till både utbyggnaden av höghastighetstågen mellan Stockholm-Göteborg och Stockholm-Malmö och 600–700 kilometer ny motorväg. Gigantiska – nödvändiga – reformer.
Detta får Anne-Marie Pålsson att gissa att något politiskt parti snart kommer att gå ut och aktivt ifrågasätta överskottsmålet: ”Mera av allt utan höjda skatter måste te sig lockande för alla väljare”.
Av intervjun med Per Bolund att döma är inte Miljöpartiet där än. En möjlighet för Socialdemokraterna att positionera sig i den ekonomiska debatten (att slå Anders Borg i ”ansvarsgrenen” blir svårt)? Jo viss. Men tar Waidelich chansen? Tillåt mig att tvivla.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
