Orden “socialism” och “USA” är en sällsynt kombination, men i Occupy Wall Streets kölvatten har en ny amerikansk vänstervåg brett ut sig – med höjda minimilöner som huvudfråga. Erik Augustin Palm träffar Rörelsens stjärna, socialisten Kshama Sawant, och ser ett historiskt politiskt skifte ta form.
Regnet vräker ner över ett djupgrått och folktomt Seattle, men utanför Town Hall på First Hill är det liv och rörelse. Medlemmar från partiet Socialist Alternative delar ut blöta flygblad till folkmassan som strömmar in genom dörrarna, och både nationella och lokala medier har slagit upp läger mitt emot den ståtliga gamla byggnaden. Det är den 5 mars och första gången som Seattles kommunfullmäktige håller en öppen diskussion med arbetare från staden om det hett omdebatterade förslaget att höja minimilönen till 15 dollar per timme, till skillnad från den ökning till tio dollar och tio cent som Obama i år har krävt som timlön för federalt kontraktanställda.
Många har kommit hit för att få göra sina röster hörda, men det råder ingen tvekan om att ledamoten Kshama Sawant – den första folkvalda socialisten i staden på över ett sekel, och den första på flera decennier nationellt – är ett stort dragplåster.
Sedan hon som representant för Socialist Alternative – och därmed för en ideologi som alltid har varit väldigt sällsynt på högre politisk nivå i USA – blev invald i kommunfullmäktige den 15 november 2013, har hon varit den lokala minimilönkampanjens obevekliga ansikte. Under tiden har Sawant blivit en amerikansk vänsterstjärna, där hennes minoritetsegenskaper bara har ökat intresset för henne. Att en socialist som dessutom är invandrarkvinna har getts möjlighet att utmana lönesystemet i en region som är hem åt gigantiska företag som Starbucks, Amazon, Microsoft och Boeing, har skapat lika mycket uppståndelse inom högern som inom vänstern.
”Att jag blev vald hade mer att göra med de sociala villkor som råder, än med vem jag är. Sedan finanskrisen har inkomstojämlikheten skjutit
i höjden. ”
Sawant förstår givetvis att hennes nuvarande politiska ställning är uppseendeväckande i världens mesta kapitalistnation, där den populäraste nyhetskanalen är högerkonservativa Fox News och där liberala demokrater ständigt kallas för kommunister. Men hon tror att hennes kön, indiska ursprung och socialistiska övertygelse har spelat en liten roll jämfört med hennes huvudbudskap.
Vi träffas en timme innan mötet inleds i Town Hall, där vi med varsin kopp Starbuckskaffe slår oss ner bredvid nyligt uppslagna plakat från hennes kampanj 15 Now – med slagord som “Stoppa fattigdomslönerna” skrivna i versaler. Sawant ger ett varmt och engagerat intryck, och talar ivrigt och kraftfullt – med uttömmande svar på alla mina frågor.
– Att jag blev vald hade mer att göra med de sociala villkor som råder, än med vem jag är. Sedan finanskrisen har inkomst-ojämlikheten skjutit i höjden. Storföretag gör historiskt höga vinster och mattan har dragits bort under fötterna på arbetarklassen.
De flesta jobb som har gått förlorade är medelinkomstjobb, medan de nya jobb som har skapats främst är låginkomstjobb. Och unga stirrar i dag in i en dyster framtid med låga löner, höga studielån och liten chans till pensionsersättning. Ilskan som folk känner inför allt detta har kokat över, och då bryr de sig inte om du kallar dig socialist. Vi tog tag i problemen på ett konkret sätt, genom att fokusera på lönerna, beskattning av rika och storföretag för att finansiera kollektivtrafik samt behovet av hyresreglering och prisvärda bostäder. Folk vill att någon slåss för dem och det har vi gjort.
Sawant är dock medveten om att socialismen har fått sig ett lokalt uppsving på köpet. Och hon skrattar när jag frågar hur hon ser på den begreppsförvirring som ordet lider av i USA. Högerns konstanta demonisering av socialism har delvis fått en motsatt effekt, menar hon.
– Det roliga är att när demokrater som Obama och New Yorks borgmästare Bill de Blasio felaktigt kallas för socialister av högern, så gör de oss en tjänst på ett sätt. När människor som ogillar Republikanerna hör att Obama är socialist så skapar det en nyfikenhet hos dem. Kanske frågar de sig om de också är socialister. Under en period efter ett sådant påstående var både marxism och socialism de mest sökta orden på Google och webbaserade uppslagsverk.
Enligt undersökningar har inställningen till socialism i USA mycket riktigt förändrats på bred front de senaste åren. Bland annat visar en Gallup-undersökning från 2012 att 39 procent av amerikanerna har en positiv inställning till socialism, en ökning med tre procent från 2010. Och både afroamerikaner och unga mellan 18–29 år uttrycker i dag mer stöd för socialism än för kapitalism. Detta parallellt med att en majoritet av alla amerikaner säger sig ha tröttnat på tvåpartisystemet och vill ha ett tredje alternativ. Sawant ser en ny öppning för sin ideologi.
– Särskilt amerikaner som har växt upp efter kalla kriget har en annan attityd till begreppet socialism. En dörr har slagits upp och det vore oansvarigt av vänstern att inte utnyttja den och kämpa för samhällets utsatta. Det är dags att stoppa den pågående kapplöpningen mot botten.
Att det inte är alla arbetare som håller med Sawant om hur det ska gå till, blir tydligt under Town Hall-mötet. En efter en i den fullsatta salen går fram till scenen och säger sin mening i en mikrofon framför Sawant och de åtta andra ledamöterna i Seattles kommunfullmäktige – som alla är demokrater. De allra flesta på talarlistan berättar om påvra förhållanden, där den föreslagna löneförhöjningen skulle innebära en drastisk förbättring av levnadsvillkoren.
En av dessa är krigsveteranen Jason Harvey, som inte klarar sig på heltidstjänsten på Burger King utan även måste använda matkuponger från socialtjänsten. Han vädjar till Sawant att inte göra undantag för någon arbetsgivare om 15-dollarsförslaget drivs igenom. Sjukhusstädaren David Perez är en annan som hoppas att förslaget blir verklighet, eftersom hans familj har svårt att klara sig på det som han och hans fru tjänar.
De som protesterar mot förslaget är framförallt småföretagare som befarar att den nya löneregeln skulle tvinga dem att höja priser på tjänster och varor, samt att avskeda anställda. Och den mest högljudda protesten under mötet kommer från en anställd som tror sig vara i riskzonen; sommeliern J. W. Boswell. “Självklart stödjer jag höjda löner för lågbetalda, vem gör inte det? Men om det innebär att jag förlorar mitt jobb, så aldrig i helvetet”, skriker han ut över salen. Resten av mötet vandrar han oroligt runt bland bänkarna och delar ut flygblad med information om förslagets påstådda skadlighet. Boswell får dåligt med gehör och vissa himlar med ögonen.
Men farhågorna är inte tagna ur luften.
15-dollarslönen drevs nämligen allra först igenom i flygplatssmåstaden SeaTac utanför Seattle, redan 5 november 2013. Förvisso kom lagen enbart att gälla 1 600 av stadens 26 000 invånare, i stället för de 6 300 som varit tanken. Detta efter att en domare fastställt att SeaTac Airport tillhör Seattles jurisdiktion.
Motståndet var stort under kampanjen, med Washington Restaurant Association och SeaTac-baserade Alaska Airlines som de mest pådrivande. Och dessa gjorde givetvis allt för att sprida information om de fåtal fall där anställda avskedades som följd av löneförhöjningen – bland annat 15 personer vid Clarion Hotel.
Därav oron hos J. W. Boswell och vissa andra på Town Hall-mötet i Seattle. Men Proposition 1 – som förslaget hette – innebar att alla kvarvarande av SeaTacs hotell-, restaurang- och transportanställda fick sina löner höjda med 60 procent.
Instiftandet av lagen betraktades som en historisk seger för USA:s arbetarrörelse. Och SeaTac fungerade därtill som en testmodell inför den mycket mer omfattande apparat som en 15-dollarslönskampanj skulle komma att innebära i stora Seattle.
Kshama Sawant var inte oväntat en av de synligaste supportrarna för Proposition 1 och i arbetet med 15 Now har hon försökt ingjuta engagemanget från SeaTac hos sina volontärer.
– I SeaTac lade man upp arbetet på ett väldigt systematiskt och omsorgsfullt sätt, där de knackade på varje dörr i snitt fyra gånger. Bokstavligen. Här måste vi göra samma sak i större skala, för att mer står på spel för storföretagen. Det finns inga alternativ till en gräsrotsrörelse.
“Kshama” är sanskrit för tålamod, ett drag som har varit utmärkande för Sawants politiska arbete. Vägen från hennes socialistiska uppvaknande till Seattles kommunfullmäktige tog visserligen bara några år att gå, men var resultatet av en närmast febril aktivism. Detta efter att hon under större delen av sitt vuxna liv inte hade haft någon egentlig politisk tillhörighet.
Sawant föddes 1973 i Pune i västra Indien och växte upp i Bombay, i en medelklassfamilj där man inte pratade politik under middagen. Hon reagerade tidigt på Indiens extrema sociala missförhållanden men utan att ha kunskap att sälla sig till en viss ideologi.
1996 emigrerade Sawant till USA med sin man – ironiskt nog en ingenjör på företagsjätten Microsoft, som hon nu är separerad från. Först var planen att satsa på en karriär som datorprogrammerare, men det amerikanska samhällets många dysfunktionella aspekter ledde henne i en annan riktning.
Sawant hade inte väntat sig att den rika supermakten USA skulle vara präglad av en sådan utbredd ekonomisk ojämlikhet.
För att bättre förstå situationen och systemet som orsakat den började hon studera ekonomi vid North Carolina State University, där hon kom att doktorera i ämnet. 2006 flyttade Sawant till Seattle, där ett intensivt politiskt sökande inleddes för henne.
Och de politiska åsikter hon hade utvecklat under sin doktorandtjänst samlades plötsligt under ett namn, då hon 2009 hörde en Socialist Alternative-medlem hålla ett tal – baserat på idéerna hos Karl Marx.
Socialism blev Sawants slutgiltiga svar på både Indiens och USA:s orättvisor.
Samma år avslutade Sawant sin doktorsavhandling och blev snabbt en av de mest aktiva i Socialist Alternatives Seattle-avdelning. Hösten 2011 började hon undervisa i ekonomi vid Seattle Central Community, samtidigt som Occupy Wall Street-rörelsen nådde sin kokpunkt. Genom Socialist Alternative kom Sawant att bli en av organisatörerna av Occupy Seattle, som tog Westlake Plaza i centrala Seattle i besittning.
”15 Now-segern har skapat en stor oro hos amerikanska företagsjättar – och rösterna som representerar dem.”
När Seattles dåvarande borgmästare Mike McGinn beslutade sig för att flytta demonstranterna från torget, såg Sawant till att de i stället kunde inta campus vid Seattle Central Community College. Aktivistarbetet gjorde att Sawant blev ett av de viktigaste namnen för Occupy Wall Street, vars sammantagna protester lyfte fram frågan om den ekonomiska ojämlikheten i USA på ett extremt framgångsrikt sätt. Under 2012 började dock rörelsen att krympa, utan någon tydlig gemensam riktning att fortsätta i.
Socialist Alternative kom därför med förslaget att rörelsen kunde återuppbyggas om 200 Occupy-aktivister skulle kandidera i lokala val samma år. Men gensvaret var dåligt och snart kom diskussionerna om ojämlikhet som Occupy-rörelsen hade satt i gång i skymundan av den bedövande mediebevakningen inför presidentvalet, med Obamas och Mitt Romneys debatter i centrum. Kshama Sawant tog sig emellertid an utmaningen och fick en positiv respons på sin första kampanj, med 29 procent av rösterna i valet till representanthuset i det 43:e distriktet. Demokraten Frank Chopp vann med 70 procent, men Sawants avtryck inspirerade många.
Under samma period började 15-dollarslönskampen att växa fram, först genom Walmart-anställdas demonstrationer på olika platser i landet och därefter strejkande snabbmatsarbetare i New York. Under 2013 spred sig snabbmatsprotesterna till andra städer i landet, vilket blev kroken för Kshama Sawants nästa kampanj – där hon som representant för Socialist Alternative krävde att Seattle skulle bli “en prisvärd stad för alla”. Detta genom nyckelfrågorna som hon nämner för mig då jag träffar henne: höjda löner, beskattning av rika och prisvärda bostäder.
Fokuseringen på dessa tre konkreta områden fick över 450 volontärer – där långt ifrån alla var Socialist Alternative-medlemmar – att ansluta sig till Sawants kampanj, som alltså ledde till att hon valdes in som ledamot i kommunfullmäktige av 94 000 Seattle-bor. Enligt Sawants kampanjmanager Ramy Khali – som också är på plats i Town Hall under mitt Seattle-besök – berodde segern till stor del på något han kallar för “övergångsmetoden”, som han förklarar.
– Det hela bygger egentligen bara på att man hittar en koppling till vanliga människors perspektiv och situationer, och därefter stakar ut en väg framåt för dem, så att social rättvisa kan segra. Övergångsmetoden innebär också att man visar på en länk mellan grundläggande förbättringar av arbetares vardagsvillkor och behovet av att omstrukturera pengar och makt enligt socialistisk modell. Med tanke på modellens effektivitet och att majoriteten av alla människor är arbetare och därmed potentiella anhängare, kan högern inte stoppa metoden.
Ett visst övermod finns i Khalis antagande, men det ligger uppenbarligen något i det han säger. För sedan mitt besök i Seattle i mars har även det tredje steget i Kshama Sawants kamp för en socialistisk omvälvning på ett nationellt plan nått framgång.
Den 2 juni röstade Sawant och övriga åtta ledamöter enhälligt för 15-dollarslönen, utan de undantag som lagen kom med i SeaTac. Seattle har därmed fått den högsta minimilönen i USA och runt 100 000 invånare i staden väntas få högre lön. Förändringen kommer att fasas in, men från och med 1 april nästa år måste de flesta arbetsgivarna i Seattle höja timlönerna till elva dollar. Företag med fler än 500 anställda får tre år på sig att nå 15-dollarsnivån – eller fyra år om de erbjuder sig att täcka sina anställdas sjukförsäkring. För småföretagarna som ventilerade sin oro under Town Hall-mötet i mars är det sju år som gäller.
Inte oväntat har beslutet redan lett till en stämning, där The International Franchise Association hävdar att lagen bland annat diskriminerar företag som drivs som franchise-enheter – där ett hotell som tillhör en kedja betraktas som storföretag även om det bara har ett 20-tal anställda. Men Seattles borgmästare Ed Murray har slagit bort anklagelserna och sagt att frågan måste lösas internt på nationell nivå för de berörda kedjorna, som för att kunna behålla sina nuvarande lönenivåer “tydligen inte har några problem med att slösa mängder med pengar på advokater”. Och i medieflödet är det tydligt att 15 Now-segern har skapat en stor oro hos amerikanska företagsjättar – och rösterna som representerar dem.
En anmärkningsvärd aspekt av Kshama Sawants politiska arbete är att hon länge har varit lika konsekvent i sitt fördömande av dessa röster, som mot vissa röster man skulle kunna tro att hon i lite större utsträckning skulle kunde identifiera sig med – däribland Obamas. Sawant har gång på gång kallat Obama för en “förrädare” och menar att både demokraterna och republikanerna är lika inkapabla att lösa den rådande ekonomiska ojämlikheten i landet. När jag frågar henne om hon tror att hon har hjälpts av det faktum att Obama trots allt har lagt ett stort fokus på minimilöner under det senaste året – bland annat genom det nämnda kravet att höja lönen för federalt anställda till tio dollar och tio cent – spänner hon ögonen i mig, och en lätt uppläxande ton dyker för första gången upp. Tydligen passerar min fråga över en gräns.
– Erik, där måste du vara extremt försiktig. Om Obama har gjort något alls som har varit användbart för oss är det att han har svikit alla sina löften, vilket har börjat öppna ögonen på vänstern. Den enda anledningen till att Obama-administrationen ens talar om minimilöner, är att de nu finns med på den politiska dagordningen. Och skälet till det är att arbetare har krävt det. Obama vaknade inte upp en dag och sa “Jag tänker slåss för högre minimilöner”. Det var de Walmartanställda och snabbmatsarbetarna i New York som satte i gång det, och kampanjen för 15 dollar som vi och SeaTac har drivit. Att påstå att Obama och Demokraterna har hjälpt oss är att beröva något från arbetarklassen. Förutom att det naturligtvis helt enkelt inte är sant.
På frågan om Obama inte skulle kunna ha lagt mindre vikt på minimilöner, svarar Sawant att hans engagemang i frågan bara är ett politiskt spel utan någon genuin vilja till förändring.
– Han gör det för att han inte har något annat val. När arbetarklassen har vunnit politiska fejder genom historien är det för att de kämpade för det först. Varken Demokraterna eller Republikanerna är anledningen till att kvinnor fick sina rättigheter, eller att homosexuella har fått rättigheter. Det var aktivister och unga som gjorde det till en kampfråga. De gick ut på gatorna och lämnade sina jobb. De strejkade och krävde en förändring. De är anledningarna.
– Men det som Demokraterna gör här är också en konsekvens av att både det demokratiska och det Republikanska partiet befinner sig i kris, för att ingen av dem har visat någon som helst förmåga eller villighet att arbeta med de viktigaste frågorna här. Och de imploderar båda två, på olika sätt. Så det är absolut ett taktiskt val av Demokraterna att plocka upp den här frågan, eftersom att de vill sticka ut i jämförelse med republikanerna. Men de kommer inte att vara kärnan i kampen. Obama kan för övrigt prata allt han vill om att höja minimilönerna, för det kommer inte passera representanthuset, där han vet att den republikanska väggen alltid finns.
”Varken demokraterna eller republikanerna är anledningen till att kvinnor eller homosexuella fick rättigheter.”
Att Sawants misstro mot Obama är överdriven blev tydligt bland annat den 12 juni, då presidenten lade fram detaljerna för förslaget om höjningen till tio dollar och tio cent – som är en så kallad exekutiv order. Alltså inte lika mycket av en svikare som Sawant anser.
Gällande beräkningarna om socialismens möjligheter att spridas på bredare front i USA, är Sawant betydligt mer klarsynt. Att SeaTac och Seattle i delstaten Washington var de första att driva igenom 15-dollarslöner har knappast varit oberoende av den starka vänsterrörelsen i regionen. Men av framgångarna för andra progressiva kandidater i november 2013 att döma, tycks den öppning som Sawant talar om onekligen existera på flera andra platser i landet – till och med i klassiskt socialkonservativa delstater som Ohio.
I höstas fick arbetarrörelsen där enligt egen utsago nog av att känna att deras intressen och rättigheter inte försvarades i tillräckligt hög utsträckning av Demokraterna, vilket resulterade i att de lyckades rösta in 24 oberoende arbetarrörelsekandidater i kommunfullmäktige. Och i Minneapolis var Socialist Alternative-medlemmen Ty Moore väldigt nära att också bli invald i kommunfullmäktige.
Lägg därtill New Yorks nya borgmästare Bill de Blasio, den första demokraten som leder staden på två decennier. Liksom Kshama Sawant är hans fokus socialt ansvar i form av att höja skatter, skapa prisvärda bostäder och motverka ekonomiska klyftor. Högern bävar, och Fox News mest populära nyhetsankare Bill O’Reilly har till och med hotat Bill de Blasio med stryk.
Men den främsta kanalen för Sawant & Co. är självklart Seattles nyvunna förstaplats på listan över högsta minimilöner. Samma ambition finns hos kommunfullmäktige i städer som San Jose, San Diego, Chicago och New York City. Sawant väntar sig en snabb dominoeffekt.
– Det här bereder vägen för folk i alla andra amerikanska storstäder att kräva samma sak, och arbetarna är så drivna nu, med ett ökat självförtroende. Därför riktas allas blickar mot oss.
Erik Augustin Palm @augustinpalm
Prenumerera på magasinet Arena »
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
