Listan på politiker som lämnar riksdagsarbetet växer. Något som kan påverka det politiska arbetet på både kort och lång sikt.
Kristdemokraterna Maria Larsson och Stefan Attefall tvingas lämna sina riksdagsplatser efter att personrösterna räknats. Centerpartisten Anna-Karin Hatt förlorar sin plats. Anders Borg (M) lämnar partipolitiken och nästan 80 inarbetade riksdagsledamöter bestämde redan i våras att de inte skulle kandidera till riksdagen.
Hur påverkas politiken av att så många erfarna riksdagsledamöter och politiskt sakkunniga försvinner från sina poster? Marja Lemne, universitetslektor på Statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet, tycker att frågeställningen är intressant, men svår att svara på. Hon ser både långsiktiga och kortsiktiga problem i dagsläget
– Det kan framför allt bli ett problem vid budgetarbetet, säger Marja Lemne.
Det är många som har lämnat sina politiska uppdrag, både tidigare i vår och som en följd av valet. Hon menar att det kan bli problematiskt i längden om partiorganisationerna inte har en metod för att hantera situationen:
– I andra branscher brukar man introducera sina efterföljare. Men hur gör man i politiken? Man kan fundera på om det ska ingå att avgående politiker hjälper sina efterträdare att komma in i arbetet, säger Marja Lemne.
Shirin Ahlbäck Öberg, docent och universitetslektor i statskunskap vid Uppsala universitet, har specialiserat sig på offentlig förvaltning och representation. Hon är en av författarna till boken “Exit riksdagen” som undersökt den ökade omsättningen av politiker i riksdagen mellan 1971 och 2008.
– Det är ju väldigt relevant att fundera på betydelsen av omsättningen av riksdagspolitiker. Det är ju inte vilken institution som helst som är berörd, säger Shirin Ahlbäck Öberg.
Hon menar att det borde ligga i partiernas intressen att de egna företrädarna kommer in i riksdagsarbetet snabbt. Ju högre omsättning av nya, ibland oerfarna, ledamöter, desto mer arbete för partikansliet, partigruppen och riksdagens introduktionsprogram. De senaste fyrtio åren syns en ökad rörlighet både i väljarkåren och bland riksdagsledamöterna.
– Medelåldern i riksdagen har blivit lägre. Bland de yngre finns inte samma känsla att man ska sitta 8–12 år, utan till exempel föräldraskap och studier kan vara sådant som prioriteras, menar Shirin Ahlbäck Öberg.
Det är inte lätt att lära sig varken det formella eller informella riksdagsarbetet om man inte har någon erfarenhet, men generellt är riksdagen en bra miljö om man är ny. Man blir väl omhändertagen och det finns en riksdagsintroduktion för nya ledamöter, säger Shirin Ahlbäck Öberg.
– Rent praktiskt kan den höga omsättningen betyda att man hastigt kastas in i ett nytt utskott till exempel, om man tillhör ett mindre parti, och får ganska snabbt ett stort ansvar inom partiet.
Sverigedemokraterna som har mer än fördubblat sina mandat sedan 2010, från 20 till 49, kan få det svårt att skola in de nya ledamöterna. Bortsett från Miljöpartiet som har en uttalad rotationsprincip, finns det ingen institutionaliserad metod att möta politikeromsättningen. Men det är alla partiers ansvar att se till att de som arbetar i riksdagen lär sig vad arbetet går ut på, menar Shirin Ahlbäck Öberg.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
