SD:s väljare söker kollektiva lösningar, men tror inte på dem som finns till hands.
De flesta sansade röster menar att en av många orsaker till SD:s framgångar är att partierna, särskilt S och M, har närmat sig varandra på vänster-högerskalan. Samtidigt har nästan alla partier övergivit en auktoritär retorik och anammat en frihetlig. Moderaterna slutade vara mörkblå försvarare av nation och lag och blev de framgångsrika arbetandes babyblå parti. Socialdemokraterna övergav ”arbetareparti” för ”framtidsparti”.
De etablerade partierna lämnade alltså på två sätt walk over för ett socialkonservativt parti som SD. Utrymmet att tala familj, tradition, nation, lag, ordning och dela in oss i ”tydliga” identiteter som svenskar och icke-svenskar, var helt deras.
Men flyttade sig partierna för att väljarna själva upplever vänster-högerskalan som passé, eller har väljarna börjat indela sig efter skalan frihetlig/aktoritär eftersom partierna övergivit vänster-högerskalan? Vad är hönan och vad är ägget, frågar sig nu till exempel statsvetaren Ulf Bjereld.
Låt oss fullfölja tanken att materiella orsaker ligger bakom väljarnas och därmed partiernas övergivande av vänster-höger och rörelse mot en frihetlig retorik. Då kan vänstern inte bara börja prata klass och tro att väljarna ska hänga med. I stället måste man först analysera vad som hindrar väljarna från att nappa på en framtida vänsterkrok.
I storstäderna kan man som frihetlig vänster gilla läget. Individualismen i form av FI och MP växer mer än SD:s auktoritetsvurm i våra numera tre rödgrönrosa storstäder. Trots ökad yrkesmässig specialisering och splittrade informationskanaler tycks storstadsväljarna tro på att sammanhållning skapar en bra grund för individuell frihet.
Men hur närma sig SD:s väljare? De söker kollektivism och gemenskap. Men har inget förtroende för dagens institutioner, väljer bort klass som enande princip för att i stället vända sig till nationen.
I sin bok ”Det gemensamma” listar Irene Wennemo vad som riskerar att rasera tilliten till en rättvis välfärdspolitik. Det handlar om ojämlikhet och om dåligt fungerande institutioner.
Arbetarklass såväl som medelklass måste känna att de gemensamma lösningarna är relevanta för dem. Senaste års radikalt ökade skillnader mellan dem med arbete och dem utan, riskerar att undergräva betalningsviljan till socialförsäkringssystemen.
Har du aldrig varit inne i systemet, varför betala till det?
Men även utförandet spelar roll. När kommunerna beställer välfärdstjänster snarare än utför dem, minskar insynen och viljan till medborgarpåverkan. I slutändan: Varför betala för och engagera dig i det gemensamma när du ändå förväntas rösta med fötterna och välja din egen lösning?
Så slås förutsättningarna för en jämlik gemenskap sönder. En vänster som vill tillbaka till vänster-höger-politik måste börja i strukturerna.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
