Svenska muslimer tvingas ta avstånd från vad andra muslimer gör. Vi är alltid skyldiga tills motsatsen bevisats, skriver Rashid Musa, ordförande i Sveriges Unga Muslimer.
Den 18 september deltog vi i SVT Debatt för att diskutera de nya förslagen om skärpt lagstiftning mot terrorism. Diskussionen kom i stället att handla om huruvida Sveriges Unga Muslimer tar avstånd ifrån terrorism eller ej. En rasistisk diskussion som har präglat det offentliga samtalet sedan terrorattackerna på World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001.
Sedan jag tillträdde som ordförande för Sveriges Unga Muslimer har jag fått samtal från journalister som ber mig att ta avstånd från olika saker. Det kan vara allt ifrån terrorism till hedersrelaterad våld och kvinnoförtryck.
Detta är inte unikt för SUM utan svenska muslimer i allmänhet och muslimska organisationer i synnerhet har alltid tvingats ta avstånd från vad andra muslimer gör, både nationellt och internationellt. I den islamofobiska föreställningsvärlden har muslimer monopol på terrorism och allt annat ont i världen. Om SUM fick en krona för varje gång vi blivit tvungna att ta avstånd från global terrorism hade vi i dag kunnat stå för Greklands underskott.
Det finns ett par orsaker till varför programledaren Kristina Hedberg och Hanna Wigh från SD valde att fråga oss upprepande gånger om vi tar avstånd från terrorism.
För det första kan svenska muslimer, till skillnad från vita personer, enligt de islamofobiska föreställningarna om objektivitet, aldrig vara neutrala eller experter inför sakfrågor som berör oss som samhällsgrupp. Utifrån vithetens eurocentriska lins är vi antingen offer eller förövare beroende på frågan som diskuteras.
I dagens islamofobiska samhällsklimat finns det inget utrymme för svenska muslimer att överhuvudtaget försöka problematisera vissa frågor utan att bli sedda som anlitade försvarsadvokater för olika militanta rebellgrupper. Det vill säga, om man är kritisk till hur kriget mot terrorismen har förts de senaste 13 åren och påpekar att liberala demokratier har åsidosatt grundläggande mänskliga rättigheter, menar vissa att man försöker relativisera terrorism.
Detta förklarar också hur Syrienexperten Yasir Al-Sayed Issa kunde få frågan om han sysslade med terrorism i samband med sina resor till Syrien. Hade han varit en vit man som arbetade för Röda Korset hade Hedberg aldrig ställt honom den frågan.
För det andra så finns det en idé om att muslimer är en samhällsgrupp som tycker och tänker lika i alla frågor. Därför är det inte konstigt att Kristina Hedberg ställer mig en fråga som bygger på att SUM bär ett kollektivt ansvar för vad 1,2 miljarder muslimer gör. I samma andetag menar några av våra meningsmotståndare att vi inte representerar alla muslimer i världen. Något som vi aldrig har hävdat men däremot så fort någonting sker ute i världen är dem väldigt snabba med ett ansvarsutkrävande från oss.
För det tredje visar detta på att svenska muslimer alltid är skyldiga tills motsatsen bevisas. Debatten utgick ifrån att SUM är terrorsympatisörer och denna misstänksamhet grundar sig inte på vår verksamhet, uttalanden eller handlingar. Misstänksamheten mot svenska muslimer i allmänhet och muslimska organisationer i synnerhet grundar sig istället på att man redan har en bestämd förutfattad mening om oss.
Därför kunde Kristina Hedberg, utan någon som helst fakta, påstå att vissa av våra medlemmar deltar i kriget i Syrien. Var Hedberg grundade sina anklagelser mot SUM och dess medlemmar behöver hon inte redogöra för eftersom det anses som en självklar sanning att vi svenska muslimer alltid är skyldiga tills motsatsen bevisats. Dessa islamofobiska föreställningar dominerar tyvärr den offentliga debatten och ska betraktas som ett hot mot det fria ordet.
Rashid Musa, ordförande Sveriges Unga Muslimer
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
