En framgångsrik antirasistisk vokabulär måste fungera vid lunchborden – inte bara vid postkoloniala konferenser.
Allt fler antirasistiska forskare och aktivister vill återinföra rasbegreppet. Det ska då förstås som ett socialt konstruerat begrepp och inte biologiskt. En anledning till att vi inte talar om ras i Sverige är en naiv färgblindhet menar de. Jag håller inte med.
Jag är medveten om etnicitetsbegreppets tillkortakommanden. Det täcker till exempel inte afrofobin. Adopterade faller bort. Hierarkier suddas ut. Men hur mycket tydligare blir det med ras?
Enligt amerikansk rasindelning skulle jag, med rötter både i Mellanöstern och en svensk ”infödd”, falla inom den vita rasen. Inom den gruppen skulle förmodligen romer och judar också falla in. Kanske också samer.
Rasbegreppet synliggör inte hierarkier inom rasismen per automatik. En kristen svart från USA möter nog i många sammanhang mindre diskriminering än en muslimsk svart somalier. Dessutom, hur socialt konstruerat vi än säger att rasbegreppet är, leder det oss ändå in i diskussioner om anatomi, hudfärg, hårfärg, det vill säga tillbaka till biologin. Det finns en risk för essentialism.
En framgångsrik antirasistisk vokabulär måste fungera vid lunchborden på våra arbetsplatser. Det finns en risk att antirasistiska forskare som har helt rätt i sina resonemang om att rasföreställningar skapar hierarkier i samhället glömmer att de begrepp som fungerar bland akademiker inte alltid fungerar utanför.
Det är inga problem att tala om ras på en postkolonial konferens, alla vet vad som menas. Men det är ett omöjligt begrepp inom till exempel vården, där jag arbetar. Ras i min sjukhusvärld är biologi och det är ett rasistiskt begrepp.
Det leder oss också in på ett annat problem: Att rasbegreppet fortfarande används flitigt inom medicinen och då talar vi biologi.
Med genetikens framväxt har intresset för biologisk ras ökat på flera håll. Därför slåss antirasistiska medicinforskare i USA som Anne-Fausto Sterling och Nancy Krieger mot rasbegreppet.
En känd och respekterad läkare utropade en gång på ett antirasistiskt seminarium vi ordnat: ”men det finns ju mänskliga raser!” och fick medhåll, inte mothugg. Detsamma sades under en doktorandkurs i medicinsk etik. Lektionen innan hade handlat om nazismens brott. Minnet är kort.
I min kurslitteratur stod det frikostigt och rörigt: kaukasier, orientaler, vita, gula, afrikaner. Våra föreläsningssalar på Karolinska Institutet blev kring 2005 omdöpta efter rasbiologer som Gustaf Retzius! Så när kritiska vithetsforskare slåss för ett återinförande av rasbegreppet, måste jag slåss emot rasbegreppet.
Medicinen med sin hegemoniska makt påverkar samhället. Synen på hälsa, sjukdomar, IQ – mycket av det ses fortfarande genom ett rasbiologiskt filter när så mycket forskning fortfarande utgår från ovetenskapliga biologiska rasbegrepp.
Rasbegreppet är också svagt i mötet med det numera 13-procentiga Sverigedemokraterna som är den mest organiserade och därmed kanske den farligaste formen av rasism i dag. Sverigedemokraterna är som bekant snarare besatta av religion: islam.
Jag tror att det är ett sundhetstecken att rasbegreppet är bortträngt i offentligheten i ett land som hade världens första rasbiologiska institut, på en kontinent där rasteorier mördat miljoner.
Jag håller med om att Sverige ännu inte gjort upp med rasföreställningar och det koloniala arvet. Just därför tror jag inte att vi kan använda rasbegreppet utan att riskera att åter väcka folks rasbiologiska tankar.
Vi har redan ett bra ord för att diskutera socialt konstruerade rasföreställningar och det är rasism.
Roya Hakimnia
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
