Igår för sextio år sedan utropade David Ben- Gurion det självständiga Israel. Den femtonde maj var landets första fria dag. Det har kommenterats av svenska medier i en dryg vecka.
Jubileet har två sidor, men alla har uppehållit sig vid den israeliska. Ännu en gång har den palestinska försvunnit. Firandet har inte störts av några besvärliga berättelser från de etniska rensningarna av landet. Samma dag Israel fyller plusår, fyller Palestina minusår. FN hade i november 1947 beslutat om en delning av landet, men den palestinska delen blev aldrig verklig. Vissa delar slukades av Israel, andra blev Jordanska.
Förändringen av landets karaktär var dramatisk. På hösten 1947 ägde de judiska kolonialisterna 5,6 procent av Palestina. FN:s delningsbeslut gav dem 56 procent. Och ett år senare kontrollerade de 80 procent, som dessutom tömts nästan helt på palestinsk befolkning: 800 000 invånare hade fördrivits, 531 byar förstörts och elva städer rensats ut. Sextio år senare fortsätter dödandet av palestinier, under de senaste månaderna främst i Gaza.
Israels dag ett är därför också minnet av ett brott. Det är ett övergrepp som sedan dess bestämt båda folkens öden och gett konflikten mellan dem dess karaktär. Men de palestinska minnena fick egentlig uppmärksamhet och status först för några år sedan, när de slutligen bekräftades av israeliska historiker; ett tecken på var makten fanns och ytterligare en förnedring – bara israeliska beskrivningar räknas, inga palestinska.
Nu går skiljelinjen mellan de historiker (bland andra Benny Morris) som menar att fördrivningen var en oavsiktlig konsekvens av krig och övergrepp, och de (bland andra Ilan Pappé) som hävdar att rensningen planerades och övervakades i detalj.
I brinnande konflikter laddas årtal med brutal magi. I Palestinakonflikten rör sig laddningen som en pendel mellan 1948 och 1967. Sedan flera år har 1967 och ockupationen av västbanken och Gaza varit den paradigmatiska händelsen. Alla har tänkt lösningen som en delning med två stater. Men efter Oslo- processens sammanbrott har pendeln långsamt börjat svänga tillbaka mot 1948.
Israel kommer inte lämna västbanken. Under fredsprocessen växte bosättningarna och landet plöjde ner miljarder i infrastruktur på ockuperad mark. Konflikten rör sig nu möjligen mot ett nytt paradigm: En strid om fri- och rättigheter i ett enda land. Då återvänder de etniska rensningarna 1947-48 som konfliktens nav. Svenska mediers ensidiga uppmärksamhet av sextioårsminnet blir därför ännu mer anmärkningsvärt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
