Varje politisk positionsförflyttning föder sin motrörelse. Nya moderaternas epok är parallell med Sverigedemokraternas genombrott i svensk politik.
Fredrik Reinfeldts ”öppna era hjärtan”-tal på Norrmalmstorg i Stockholm var valrörelsens formativa ögonblick. Utspelet har förbryllat och tolkningarna gått isär.
En del tog honom på orden och välkomnade att Moderaterna vågade ta den invandringskritiska opinionen vid hornen. Andra kommentatorer var mer krassa. Syftet var egentligen att iscensätta en ”game changer”, vända en given valförlust till en sensationell valseger.
Cyniker har talat om den ”brända jordens taktik”. Men valvinden vände inte. Och Sverigedemokraternas uppgång blev större än väntat. Invandringsfrågan hamnade högt upp på dagordningen i valdebatter och i utfrågningar. Drev Reinfeldt moderata väljare till Jimmie Åkesson?
Men utspelet är egentligen logiskt om man ser tillbaka på Reinfeldts politiska projekt. De nya Moderaterna är i grunden en reaktion på de gamla moderaternas politiska dogmatism.
Moderaterna klappade igenom i valet 2002. Den dåvarande partiledaren Bo Lundgren var en rigid moderat. Ofta på dåligt humör. Men lojal med Bohmanlinjen som hade varit ett moderat axiom i 40 år. Gösta Bohman som var legendarisk partiledare på 1970-talet menade att Moderaterna alltid skulle bevaka högerkanten.
Reinfeldt bröt i grunden mot den strategin. Han placerade sig retoriskt i mitten. Moderaterna skulle inte längre vara ett oppositionsparti utan ett statsbärande parti, ansvarstagande och kompromissbenäget. Paradoxen är förstås att nya moderaterna sänkt skatten mer än de gamla vågade drömma om.
Men Moderaternas tillbakagång 2002 handlade också om ”Uppdrag Gransknings” valstugereportage. Moderata partiarbetare uttryckte sig rasistiskt och främlingsfientligt. När de trodde att mikrofonen var avstängd. Avslöjandet kostade Moderaterna ytterligare några procentenheter.
Fredrik Reinfeldt har sedan som partiledare stått upp mot främlingsfientlighet och bedrivit en liberal invandringspolitik. 2002 tappade Moderaterna väljare för att partiet framstod som främlingsfientligt. 2014 för att partiet stod upp för svensk öppenhet.
Varje politisk positionsförflyttning föder sin motrörelse. Nya moderaternas epok är parallell med Sverigedemokraternas genombrott i svensk politik.
Visserligen hade de ökat till 1,44 procent 2002, från 0,37 procent i valet dessförinnan. Men 2005 blev Jimmie Åkesson partiledare och i valet 2006 ökade partiet till 2,93. Det året blev Fredrik Reinfeldt statsminister. 2010 kom Åkesson in Sveriges riksdag med stöd av 5,7 procent av väljarna. Och i år ökade stödet till 12,86.
Sverigedemokraternas framgångar bottnar i den växande misstron mellan ”folket” och ”eliten”. Globaliseringen av ekonomin har skapat en känsla av utsatthet och mer otrygghet.
Under drygt 20 års tid kanaliserades den nationella dimensionen i EU-motståndet. Men den har tynat bort även i nej-partierna. Ovanpå detta och som utlösande faktor kommer den växande kritiken mot invandringen.
Lars Tobisson konstaterar i sin biografi om ”Gösta Bohman. Ett porträtt av en partiledare” att Sverige inte fick något högerpopulistisk parti på 1970-talet. I hög grad tack vare Gösta Bohman. Till skillnad från i de andra nordiska länderna. Bohman var ju en borgerlig hetsporre med tydliga populistiska drag. Alltid i stark opposition mot staten, skatterna och socialdemokratin. Det fanns inget utrymme för en svensk Mogens Glistrup. Då.
Sverigedemokraterna är de nya moderaternas oönskade avkomma.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
