Sedan freden i Kiel 1814 har Sverige haft fred med omvärlden. Knappt två hundra år senare råder emellertid krig mellan försvarsminister Sven Tolgfors och ÖB Håkan Syrén. Mellan Hägg och Syrén. De nya moderaterna behandlar försvarspolitiken som en budgetpost vilken som helst.
Högerns nya syn på försvaret visade sig redan när reservofficer Mikael Odenberg avgick från försvarsministerposten och flyttade hem till Östermalm för att senare blir generaldirektör för Svenska Kraftnät. Sin efterträdare Tolgfors kallade han "tomhylsa" efter att ha avgått i protest mot finansminister Anders Borgs bantningskrav på försvaret och att de inte motiverades utifrån en analys av det säkerhetspolitiska läget.
Det finns alla skäl i världen att vara kritisk till generalernas penningrullning, försvarsmakten har en lång tradition av egenmäktigt ekonomiskt förfarande. Men huvudsaken är att den borgerliga regeringen uppenbarligen saknar en sammanhållen syn på Sveriges försvar. Numera omfattas det uppenbarligen av borgerlighetens misstro mot offentliga utgifter. Besparingarna saknar dock strategisk konsistens. Förslaget att minska hemvärnet är bara ett uttryck för de unga moderaternas världsbild präglad av de nyliberala skygglapparna från ungdomsåren. Sega gubbar vid Krylbos järnvägskorsning siktas inte från Anders Borgs finansdepartement, även om det numera finns en svans på vår finans.
Ologiskt. Ja och nej. Politiken syftar till att förverkliga borgerlighetens våta dröm, nämligen att sist och slutligen ansluta Sverige till NATO. För varje bantning av försvarsanslagen som den borgerliga regeringen genomför blir ett kommande medlemskap allt mera troligt och ska till sist uppfattas som självklart.
Socialdemokratin saknar i dag en försvarspolitik och har i praktiken accepterat en politik som långsamt gör Sverige till en del av NATO. Historiskt har dock arbetarrörelsens stått upp för idéerna om en värnpliktsarmé och motsatt sig såväl militarism som idealistisk pacifism. Vänsterpartiet är emot en anslutning till västliga allianser av kända historiska skäl. Miljöpartiet har haft sina pacifistiska slängar av sleven.
Sedan är det en annan sak att det säkerhetspolitiska läget ser annorlunda efter kommunismens fall. Försvarspolitiken måste moderniseras. Men det innebär inte att den nya världen är riskfri. Och när ÖB förklarar att landet inte längre kan försvaras och borgerligheten sviker är det hög tid för att oppositionen ta sitt nationella säkerhetsansvar.
Varje land har ett försvar – eller någon annans. Och Sveriges stegvisa anslutning till NATO måste upphöra.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
