Teknokraternas framfart i Europa har undgått få under den pågående finanskrisen. I tisdags skrev Mikael Feldbaum i ledaren på Dagens Arena att eurokrisen har lett till en rockad mellan politiker och ekonomer.
I dag är det ekonomer som anser att räddningspaket behövs – politikerna håller emot och kräver nedskärningar och privatiseringar. ECB går i Tysklands ledband och ställer krav på lägre löner i krisländerna.
Samma ämne är EU Observers Leigh Phillips inne på i den mycket läsvärda artikeln ”The EU’s ‘techno party’ is hollowing out democracy”. Faktum är att har du inte orkat läsa något annat om eurokrisen bör du åtminstone ta dig igenom denna text.
Att teknokraterna tvingar bort sittande regeringar när de inte beter sig enligt uppspaltad kravspecifikation (som när Papandreou ville genomföra en folkomröstning för att få stöd för åtstramningspaketen) är väl snarast att beteckna som en gammal nyhet. Och att euroländerna ska skicka in statsbudgetar för godkännande av EU-kommissionen möter få protester.
Några journalister tog chansen att ställa frågan till EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso om hur så stor makt kan flyttas från folkligt valda representanter utan att det leder till att demokratin eroderar. Svaret som följde var att så länge euroledarna själva beslutar att lämna ifrån sig makten är det inget hot mot suveräniteten:
”Det var deras beslut […] så i termer av demokrati, låt oss vara tydliga. När demokratiska länder med full respekt för konstitutionella regler betror vissa enheter med makt är det en fullt demokratisk process och helt i linje med demokratiska principer”.
Men när teknokrater tar plats i regeringar, vem granskar då dem? Och när ropas det som högst efter dessa byråkrater som ska styra om till privatiseringar och lönesänkningar? Leigh Phillips konstaterar att inför spanska valet hördes inga rop på teknokrater. Inte heller betonades från EU- eller ECB-håll nödvändigheten av nationell konsensus eller att väljarna hade ett ansvar att rösta på rätt sätt (till skillnad från när Irland, Portugal och Finland gick till val).
Varför? Svaret som Philips ger är att de spanska väljare som skulle kunna rösta emot sparprogram redan var desillusionerade med den sittande mitten-vänsterregeringen. Teknokraterna tycks enbart ropa på sina gelikar när det inte är självklart att medborgarna ska rösta fram marknadsfundamentalister till makten. Socialliberaler undanbedes vänligt men bestämt och keynesianer kan skicka sin jobbansökan annorstädes.
Det dystra är att teknokraterna verkar kunna montera ned demokratin i godan ro utan några större protester. Varför hör vi inte mer från en europeisk vänster?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
