Låt mig citera miljöminister Lena Ek: ”Klimatet är vår tids ödesfråga”. Citatet är inte originellt, snart sagt alla ledande politiker har sagt det. Men mitt syfte med att citera henne är att ställa frågan om det betyder något. När vi vet att utsläppen måste börja minska inom bara några få år om vi ska ha en chans att undvika klimatkaos, och vi samtidigt vet att klimatpolitiken hittills har misslyckats kapitalt eftersom utsläppen fortsätter att öka: Förpliktigar den kunskapen till något?
Rimligen. Det borde sannerligen förpliktiga till att alla gör vad de kan för att avvärja katastrofen. Så vad bör då Sverige och EU göra?
Klimatet kräver en global överenskommelse i en värld präglad av sociala och ekonomiska orättvisor. Därför måste djupa förtroendeklyftor överbryggas, och det snabbt. Då går det inte an att fortsätta hota och muta sig till överenskommelser, som industriländerna brukar. Då krävs att de som bär ansvar för klimatkatastrofen, som har byggt upp sina rikedomar med hjälp av fossil energi, erkänner detta. Industriländerna, med bara 20 procent av världsbefolkningen, har släppt ut 75 procent av växthusgaserna och behöver därför skyndsamt erkänna och börja betala av sin klimatskuld till de fattigare länderna.
Det innebär betydligt ambitiösare inhemska utsläppsmål – minst 40 procent till 2020 och nollutsläpp 2050. Det innebär riktiga pengar i en global klimatfond, inte schackrande med redan avsatta biståndsmedel och virtuell finansiering från dåligt fungerande utsläppsmarknader. Dessutom behöver bidraget skalas upp fem-sex gånger.
Ett verkligt ansvarstagande kräver förstås också att effektiva metoder används. I grunden handlar det om ett systemskifte som medger mänsklig utveckling men där oljan, gasen och kolet stannar kvar i backen. En viktig början är att förnya de bindande utsläppsminskningar som stadgas i Kyotoprotokollet och som USA, Kanada, Ryssland och Japan nu vill dumpa. EU verkar för en fortsättning av protokollet (men vi får väl se hur ståndaktigt de driver den linjen) och har i det stöd av såväl Sveriges regering som oppositionen och civilsamhället och delar av näringslivet.
Men det räcker inte. Kyotoprotokollet är nämligen ytterst dubiöst. Där stadgas även det nyliberala påfundet utsläppshandel, som USA:s dåvarande vicepresident Al Gore förmådde en skeptisk värld att godta i utbyte mot löftet att USA skulle ratificera protokollet (vilket USA inte gjorde). Nu har utsläppshandeln varit igång i 5-6 år och det har visat sig att kritiken var helt riktig.
Är samma riskkapital som (van)vårdar våra äldre och flyttar pengarna till skatteparadis verkligen de bäst lämpade att även hantera denna ”vår tids största utmaning”? Det är nämligen banker och finansinstitut som är de största köparna av utsläppskrediter, inte för att kompensera sina utsläpp utan för att göra spekulationsvinster. Många tror att utsläppshandeln kan bli nästa finansbubbla, en ”Subprime Carbon” lika full av giftiga tillgångar som de värdepapper som orsakade finanskrisen 2008.
Utsläppshandeln präglas av omfattande bedrägerier, både genom att manipulera hur utsläppen mäts och genom att köpa utsläppskrediter enbart som sätt för att flytta undan pengar från skatter. Interpol håller numera kurser i hur utsläppsbedrägerier ska förhindras. Särskilt uppskattade måste kursen ha blivit efter kuppen mot EU ETS i januari, när ”cyber-tjuvar” stal utsläppsrätter värda 30 miljoner euro.
Undersökningar visar dessutom att mellan en tredjedel och två tredjedelar av projekten i Syd inte ger några utsläppsminskningar. I många fall skapar handeln rentav perversa incitament att öka utsläppen – för att senare kunna sälja minskningar.
Den svenska konsensusen om ett förlängt Kyotoprotokoll är därför helt otillräckligt. Dessutom måste kryphål täppas till och utsläppshandeln förbättras, i den mån det är möjligt, och begränsas till förmån för riktiga, mätbara utsläppsminskningar. Om Lena Ek menar allvar med att klimathotet är vår tids största ödesfråga kan hon inte fortsätta propagera för falska lösningar som inte minskar utsläppen utan bara skyfflar runt dem.
Rikard Warlenius, skribent och doktorand i humanekologi.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
