En modern utrikespolitik söker sig utanför konferenssalarna, ministerierna och söker upp aktivisterna, dissidenterna och bloggarna. En sådan politik måste Margot Wallström föra.
“Det är ingen idé alls”. När Elizardo Sanchez, en av de mest framträdande kubanska dissidenterna får frågan av Pierre Schori om den svenska regeringen borde försöka föra en dialog med den kubanska regimen kommer svaret snabbt. Det är ingen idé alls att den svenska regeringen överhuvudtaget har kontakt med Raúl och Fidel Castros regim. De båda åldriga bröderna har bestämt sig för att hålla sig kvar vid makten, och det till vilket pris som helst.
Priset betalas just nu av den kubanska befolkningen som utsätts för ett allt hårdare åsiktsförtryck. Samtidigt är det allt fler som bestämmer sig för att ”få polisen ur huvudet” som Kubakännaren Erik Jennische skriver i sin bok med samma namn. Människor som bestämmer sig för att trotsa rädslan för polisen. Öppna sitt hem för ett av över hundra oberoende bibliotek. Sms:a om polisens övergrepp till de få som har internetuppkoppling, så att bloggare och twittrare kan rapportera till omvärlden. Vägra betala avgiften till kvarterskommittén, vägra delta i lynchningsaktioner mot dissidenter.
Genom att öppet trotsa regimen utsätter de sig för stora risker. Regimens förtryck är nyckfullt, du kan förlora jobbet eller kanske en vårdnadstvist, vägras en operation på sjukhuset eller dömas till decennielånga fängelsestraff. Det är omöjligt att på förväg veta var den röda linjen går. Den kubanska brottslagstiftningen innehåller en paragraf som gör det straffbart att ägna sig åt ”samhällsfientlig för-brottslig verksamhet”.
Ändå blir dissidenterna fler för varje arrestering. För varje ny politisk fånge upptäcker en mamma, en syster, en pojkvän att ett normalt liv är omöjligt i en totalitär stat.
Elizardo Sanchez, som är ordförande för Kubas kommitté för mänskliga rättigheter och försoning, är i Sverige för att tala på en konferens om mänskliga rättigheter. På 1980-talet var han en av ett tiotal öppet oppositionella. Idag är vi tusentals, berättar Sanchez när jag och Pierre Schori träffar honom på en restaurang i Stockholm.
Sanchez har bett att få träffa Pierre Schori, som är en gammal bekant. Schori, som precis har gett ut en bok om sina femtio år som utrikespolitiker, har träffat Fidel Castro ett tjugotal gånger. Men Sanchez vill alltså inte för att be om hjälp med att förhandla med regimen.
Nej, Elizardo Sanchez budskap är att tiden för traditionell utrikespolitik är ute på Kuba. Istället måste Sverige och EU skaffa sig en öppen och officiell relation till oppositionen. Just nu förhandlar EU med Kuba om ett bilateralt avtal. Det kommer en tid efter Castro, och det är, som Civil Rights Defenders argumenterar, helt avgörande att EU:s avtal har legitimitet i hela det kubanska samhället. Det kan inte förhandlas i slutna rum med den borttynande regimen. Istället måste omvärlden visa att man ser att det finns politisk pluralism på Kuba precis som i alla andra samhällen, och låta alla ha en åsikt om avtalet.
Ett exempel på den sortens moderna utrikespolitik som Margot Wallström måste föra. En utrikespolitik söker sig utanför konferenssalarna och utrikesdepartementen, som söker upp aktivisterna, dissidenterna och bloggarna. Som sätter människor och inte stater i centrum.
PS. Kan vi enas om att vi kallar Sveriges nya utrikesminister för ”Margot” lika ofta som vi kallade hennes manlige företrädare för ”Carl”?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
