Ruben Östlund gör lysande naturprogram. Filmen Turist är spännande och en dag kommer han nog att göra ett bra drama också, tror Kerstin Gezelius.
Konstnärer, Gud till exempel, skapar oftast saker som är djupare och bättre än de själva och har därför sällan koll på exakt vad de har skapat. Än mindre vad som kommer att hända med det när det är klart eller vad det betyder för andra.
Det var trevligt ett tag på åttiotalet när man lite grann sket i konstnären och bara talade om verket. Kanske gick det lite väl långt, men man slapp jätteintervjuer där regissörer och skådespelare tolkar sina verk åt oss dagarna före en premiär.
Jag är till exempel tacksam att jag såg Ruben Östlunds Turist innan jag läste hans egna ord om slutscenen. Han hade ju missuppfattat allting!
I slutbilden går den manliga huvudpersonen Tomas med ett litet segervisst leende och klädd i norsk stickad tröja och flanellskjorta ner för en backe i alperna. Han har just fått revansch efter att under nittio minuter ha framställts som världens ynkligaste människa.
I scenen innan gav frun frivilligt tillbaka makten till honom, nu har hon dessutom gjort bort sig lite genom att få panik. Kameran överger henne också. Dottern, som varit lillebrors enda tröst under den två timmar långa äktenskapskrisen, är bortvänd och måste bli buren.
I stället är det far och son, de två svagaste, som nu leder gruppen, och när en annan man bjuder Tomas på en cigg tackar han först nej och tar sen emot den. Hans son frågar förvånat om pappan röker och pappan svarar lugnt ja. Han har slutat gömma sig.
Enligt Östlund handlar det om ”det där svåra och avgörande: att våga bli mänsklig inför sig själv och andra, inför sina barn”.
Va?!
Raymond Carver hade bättre koll när han lät sin huvudperson säga att han visste att äktenskapet var över när hans fru började röka igen. Stanley Kubrick hade mer koll när han satte på Jack Nicholson fiskartröja i The Shining. Tomas har inte blivit mänskligare, han har fått en ny, mycket effektivare rustning.
Den stressade statusjägaren med tom blick som han var innan är möjligen attraktiv för andra hannar, men sällan för kvinnor och därmed ganska lättmanipulerad. I början är Tomas som en fantombild av ”mannen”, en massa ”snygga” drag som käkar, muskler, blondhet, gulligt leende, som tillsammans ändå inte blir snyggt. Han klär sig modernt, luktar tvål snarare än aftershave, men det gör ingen skillnad. Till och med i mysiga långkalsonger har han en ångestfylld aura av åttiotalsyuppiens boxershorts.
I slutbilden är han plötsligt söt på riktigt, en ull-, whisky- och svettdoftande nittonhundratalskille med cigaretten i handen som en (mycket) liten, vit penis fylld av död, en symbol för att man måste våga riskera livet om man vill leva det.
Men det där leendet är inte särskilt kärleksfullt och ”ärligheten” är inte olik Nicholsons när han ber bartendern hälla upp spriten på Overlook Hotel. Med tanke på andra referenser till The Shining tolkade jag den här nya, friare mannen i betydligt grymmare banor.
Det är nu kriget börjar på allvar. Nu behöver han inte ens låtsas vara idealbilden av en man längre. Nästa steg är att pissa på toalettringen och i förlängningen kanske man kan fundera på att göra sig av med barnen.
Det är ett provocerande slut, en raspig uppmaning att ge sig in i kriget mellan män och kvinnor, som Cohen sjunger om. Efter alla debatter är det skönt med en film som rör sig bortom frågor om vem som har rätt eller fel utan beskriver äktenskapet som en rå, tyst kamp om makt och kärlek. Tomas krigar oerhört strategiskt och vinner på walk over. Den som sitter och funderar över etik på slagfältet blir sällan långlivad.
Östlund gör lysande naturprogram. Filmen är spännande. En dag kommer han nog att göra ett drama också och då jävlar.
Av Kerstin Gezelius
Texten publicerades i #4 av tidskriften Arena, september 2014.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
