I grunden berodde Håkan Juholts fall på hans egna tillkortakommanden. Inte på spänningar mellan höger eller vänster i partiet.
I helgen hörde jag Henrik Dorsin sjunga om den vissnande rosen på Scalateatern bakom LO-borgen. En sorgesam och träffande sång om socialdemokratins vilsenhet. Sedan blev det Verdis Macbeth på Bio Rio på Södermalm, i direktsändning från the Met i New York. Shakespeares drama skildrar hur vägen till kronan kantas av mord, nojor och storhetsvansinne.
Det ramade in medielanseringen av Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt. Boken bekräftar bilden av det interna spelet som tidigare rapporterats i medierna. Men med fler referenser till interna dokument och samtal. Till detta fogar författaren två av sina käpphästar: Det var illasinnade läckor till media som undergrävde Juholts ställning och framför allt var det en högerkonspiration som fällde honom.
Politiska avgångar av det här slaget producerar ofta konspirationsteorier. När Mona Sahlin föll bort som partiledarkandidat 1995 turnerade uppgiften att en namngiven ”deep throat” i partiledningen hade läckt till Expressen. Att höger och vänster spelat en roll för de senaste årens socialdemokratiska turbulens är uppenbart. Men bakgrunden är mer komplex. Och att stämpla höger och vänster på allt och alla är förenklat och missvisande.
Men självklart finns en ideologisk spänning inom en så bred rörelse. Socialdemokratin har alltid härbärgerat olika intressen och spretande perspektiv. Historiskt har partiledningen och partiledaren placerat sig i och balanserat i mitten. Till skillnad från andra socialdemokratiska partier har SAP i Sverige inte fragmentiserats i fraktionsbildningar.
Även om Göran Persson var omstridd lyckades han hålla ihop socialdemokratin i en ny besvärlig tid. Trots kritiken mot 1990-talets saneringspolitik. Motståndet mot EU kryssade han sig igenom och utsåg Marita Ulvskog till partisekreterare. Men framför allt var Persson en oslagbar talare och en skicklig och strategisk politiker. Även om han i efterhand framstår som alltför dominant.
En ledare ska inte bara bedömas utifrån sitt värv utan även sitt arv. Så när Persson avgick 2006 uppstod ett vakuum. De nya moderaterna ritade om den politiska kartan och beskar Socialdemokraternas handlingsutrymme. För första gången sedan 1920-talet skulle partiet byta partiledare och omgruppera sig i opposition.
Som ny partiledare hade Mona Sahlin inte förtroende i hela partiet. Stoppaketet 1990, Sahlinaffären och hennes politiska profil hade skapat misstro. Hon hann inte, eller förmådde inte i tillräcklig mån, bygga allianser och överbrygga den förtroendeklyftan. Flera av personerna i Göran Perssons erfarna garde försvann. När hon fick backa och delar av partiet (inklusive partisekreteraren) och LO tvingade henne att ta med Vänsterpartiet i det rödgröna samarbetet var utförslöpan till valförlusten 2010 redan ett faktum. Hennes auktoritet undergrävd. Efter valet krävde några distrikt hennes avgång. I praktiken blev hon avsatt även om hon avgick självmant.
När Håkan Juholt presenterades som ny partiledare blev de flesta tagna på sängen. Sättet han lanserades på låg honom i fatet. Fortfarande är processen höljd i dunkel. Han kunde ha fått en bättre start, men accepterades snart som ny partiledare. Hans första partiledartal mottogs med entusiasm av stora delar av partiet. Men sedan genomdrev han och valberedningen mindre lyckade personförändringar. I vissa fall (som Östros) var avpolletteringen närmast ett slags offentlig avrättning. Utnämningarna (som Tommy Waidelich till ny ekonomisk-politisk talesperson) höll inte måttet. Efter hand varierade Juholts politiska besked från dag till dag. Till detta kom avslöjanden om hans personliga vandel.
Kriser i organisationer härstammar ofta i toppen. I grunden berodde Håkan Juholts fall på hans egna tillkortakommanden. Inte på spänningar mellan höger eller vänster i partiet. Även de som inledningsvis stödde honom tog sin hand från honom. Han fick inte bara en chans, utan flera chanser. Det ska mycket till för att tvinga en sittande och kongressvald partiledare att avgå. Det har bara hänt en gång. Det krävs att grupptryggheten som håller ihop ett parti är på väg att brytas sönder och att partiets existens är i fara.
Socialdemokratin behöver fortfarande läka såren från de senaste åren. Då blir det lättare att forma en väg framåt efter de Nya moderaternas triumf och Sverigedemokraternas intåg i svensk politik. Det finns en politisk förväntan på ett sådant politiskt svar. Inte på en ny iscensättning av Macbeth i det verkliga politiska livet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
