De visste att en aktion i Vitryssland skulle innebära vissa risker. Via en komplicerad omväg anlände de tre aktivisterna från Femen i Minsk, tidigt på morgonen sommaren 2011. Några timmar senare stod de utanför KGB:s byggnad. Snabbt av med kläderna. Upp med plakaten.
En av kvinnorna stod i mitten med rakat hår, tupé, lösmustasch och en stor röd stjärna målad på magen. Hon skulle föreställa Lukasjenko. De två andra stod på var sin sida om ”diktatorn” och höll upp plakaten: ”Länge leve Vitryssland”, ”Frihet till politiska fångar”.
Från början trodde de att aktionen gått bra. De klädde på sig och började gå mot busstationen, men något kändes fel: på vägen passerade de misstänksamt många män i svarta rockar med blickarna riktade mot dem. Precis när de tre kvinnorna skulle gå ombord på bussen hände det.
De attackerades av tio män, handfängslades och slängdes in i en minibuss. Under nästan ett dygn hölls de fångna. De kördes runt till olika platser och lämnades hela tiden över till nya okända män. Till slut kom de fram till en tät skog där de släpades ut på marken.
De omringades av maskerade män: två utrustade med videokameror, några med kuddar i händerna, en som lutade sig mot en spade och ytterligare en som lekte med en lång kniv. ”Vi ska döda er”, fick de höra. ”Vi ska njuta av att slakta er för vad ni gjort.”
Tjejerna tvingades strippa, om och om igen. De dränktes i motorolja. Någon tände en tändare. Men det var bara för att skrämmas. Mannen med kniven skar i stället upp kuddarna och hällde ut fjädrarna över kvinnorna, alltmedan det grymma spektaklet filmades. De lämnades i skogen men lyckades ta sig till ett litet samhälle och larma sina vänner i Ukraina. De hämtades i en diplomatbil.
Femen grundades i Ukraina av fyra kvinnor – Anna, Inna, Oksana och Sasja. De minns de sista åren av Sovjettiden som stabila, rent av lyckliga. Sedan försvann jobben, papporna började dricka, och mammorna drog sig alltmer tillbaka, förtryckta och rädda. Deras klasskamrater började tidigt med alkohol och droger. Sedan blev det värre.
De gifte sig och skaffade barn. Ett liv av förnedring och meningslöshet följde. Det var rädslan att möta ett liknande öde som fick de fyra tjejerna att jobba hårt i skolan och på så sätt vinna en biljett bort från den provinsiella misären.
Gruppen hade redan börjat ta form i staden Chmelnytskyj där tre av de fyra unga kvinnorna bodde. Först träffades de genom studiecirklar med läsning av Marx och feministisk teori, och senare bildade de en grupp uteslutande för kvinnor. Men deras första gemensamma aktioner attraherade inget intresse från medier och namnet, Ny etik, var för akademiskt.
År 2008, samtidigt som flera av medlemmarna flyttade till Kiev, bytte gruppen namn till Femen. Aktionerna blev mer experimentella i sin form. I en protest mot Fröken Ukraina anlände kvinnorna till tävlingen i en flott bil, utklädda till sexslavar, med banderoller hängandes över axlarna med texter som ”Miss Bitch” och ”Vice-Miss Fellatio”. Målet var att det för varje ny aktion skulle göras något nytt och oförutsägbart.
Att visa brösten var från början bara ett av många spontana infall. Oksana, som var konstnär och även den mest drivande i att prova nya former, var den första att kasta av sig tröjan. Det var under en aktion på landets självständighetsdag.
Vid ett senare tillfälle, i en protest mot brist på offentliga toaletter i Kiev, tog hon återigen av sig kläderna och visade brösten. För Oksana var det här en naturlig förlängning av det de redan gjorde. De hade skapat bilden av sig själva som halvprostituerade, förklarar hon. Deras kroppar och utseende var ett verktyg som användes på ett medvetet provokativt vis.
Samtidigt som Oksana kände att hon hittat rätt var de övriga medlemmarna skeptiska. De var rädda att ingen skulle förstå symboliken – att den nakna kroppen används som ett vapen mot patriarkatet – och att effekten därför skulle bli kontraproduktiv. I alla händelser väckte de nakna brösten intresse, inte minst från medier.
Det kanske är sorgligt att man måste strippa för att få uppmärksamhet, förklarar Inna, men om det inte finns några andra sätt så får vi använda de nakna brösten för våra egna syften. Så skapades Femenkvinnan: topless, med blomsterkrans och slagord målade direkt på kroppen.
I Femen berättar fyra av grundarna om rörelsens utveckling från ett feministiskt kompisgäng i Ukraina till en global kvinnorörelse. Journalisten Galia Ackerman har gjort ett mästerligt jobb. Genom intervjuer från 2012 har hon klippt ihop en gripande berättelse om fyra unga kvinnor och deras David och Goliat-kamp mot kvinnoförtryck. De beskylls ofta för att vara trubbiga.
Men det som framgår från den här boken är att deras fiender – som den ortodoxa kyrkan och diktatorer – kanske bäst bemöts på ett plumpt och övertydligt sätt. Däremot skapade den här avsaknaden av subtilitet en del problem när Femen skulle försvara den tunisiska Femenmedlemmen, Amina Sboui. som tog avstånd från vad hon kallade en ”islamofob organisation”. Tyvärr får vi inga djupare insikter i gruppens förhållning till muslimska kvinnor.
Femens framtid är svår att förutsäga. När gruppen flyttade till Paris fick den nya tillskott. Den började förändras på ett sätt som inte helt gladde ursprungsmedlemmarna. Inna beskriver hur de franska tjejerna inte kände samma hat mot fienden som de själva gjorde. För vissa är det en lek, fortsätter hon, medan vi är en radikal rörelse och inte det minsta roliga. Samtidigt var det just Inna som moonade mot Kievs borgmästare, med ordet arsle skrivet på skinkorna, vilket faktiskt är väldigt roligt.
Femen kanske inte är den mest subtila rörelsen, men deras allvar saknar inte humor, vilket som strategi för politiskt motstånd kan vara både radikalt och effektivt. ■
Femen
Femen och Galia Ackerman
Polity Press, 2014
Carl Cederström
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
