Vad gör islamofobin med islamisterna? Går det att skilja rädslan för islamister från rädslan för muslimer i allmänhet, frågar sig Ammar Makboul.
Går det att skilja rädslan för islamister från rädslan för muslimer i allmänhet? Jag är inte så säker på det längre. Med islamister menar jag militanta rörelser, oftast sekter, som strävar efter att bygga, eller har byggt, samhällen på fundamentalistisk grund. De kan liknas vid kristna, judiska eller hinduiska fundamentalister.
Men de senare klumpas inte ihop med majoriteten kristna, judar och hinduer så som islamister buntas ihop med muslimer. Konspirationsteorin om den muslimska faran är djupt rotad i vårt samhälle, bitvis påminner den om hur konspirationsteorin om judarnas dolda makt fungerade för 100 år sedan.
Vad gör då konspirationsteorin om den muslimska faran med islamisterna? Hur påverkar det dem?
Första gången jag träffar det muslimska brödraskapet är det som deltagare i en brigad organiserad av Vänsterpartiets ungdomsförbund. Vi är fyra svenska ungdomar som träder rakt in i det förbjudna Palestina genom min hyperaktivistiske fars förbindelser.
Året är 1990 och den palestinska folkresningen står fortfarande på sin höjd. I åtta veckor följer vi ungdomar som tar gatorna i besittning och folkkommittéer som organiserar civil olydnad. Strejker och massaktioner avlöser varandra. Vi ser hur militären isolerar byar och flyktingläger från städer och städer från andra städer som för att skära av den livsenergi som förbinder palestinierna med varandra och sina arbetsplatser.
Folkkommittéer svarar med att bilda lokala kooperativ av självförsörjande jordbruk och små enheter av ambulerande sjukvård. Bojkotten av israeliska varor får fotfäste. I folkmun finns det bara en tidsrymd: Tiden före och efter intifadan.
Ockupanten kriminaliserar kultur med koppling till frihetskampen som ett försök att radera den palestinska identiteten utifrån devisen ”det finns inga palestinier, det finns bara araber som kan bo i vilket arabland som helst”. Folket svarar med att måla och möblera om det offentliga rummet i Palestinas färger.
Husväggar bär på graffiti med berättelser om intifadans kraft. Förtrollningen är bruten, det finns ingen rädsla längre. Israel tappar makt, ockupationsmakten förlorar kontroll trots allt våld som dag efter dag sätts in för att bryta ned civilbefolkningen. För första gången erkänns PLO som palestiniernas enda legitima representant. Israel upphör att förneka existensen av ett palestinskt folk som med våld fördrivits från sitt hemland. Det har aldrig hänt tidigare.
En morgon under vår resa i Palestina kommer aktivister från Hamas med bensindunkar till vårt vandrarhem. Det är knutet till Bir Zeit-universitetets internationella sommarläger. Samma natt har invånarna i byn blivit väckta av festen på vårt tak. Det börjar med att vänner från USA och England utmanar mig i ett tequila-race. Och slutar med en stökig blandning av alkohol, testosteron och intifada.
När Hamas kommer på morgonen så vill de statuera ett exempel för att upprätthålla den moraliska ordningen. De vill prompt tända eld på vårt vandrarhem. Det är först när lokala ledare för Intifadakommittén – en samling av PLO-fraktioner där Hamas inte ingår – ingriper som hostellet kan räddas.
Nästa gång jag stöter på Hamas är det i samband med en fotbollsmatch samma sommar, i al-Bireh nära Ramallah. Vi, internationella deltagare på Bir Zeits sommarläger, möter en grupp palestinska spelare i en vänskapsmatch. Just när matchen ska börja kliver Åsa från vår svenska brigad in på plan och förklarar att fotboll inte bara är för män. Dessutom, lägger hon till, är hon trött på det patriarkala hyckleriet i det palestinska samhället.
Det blir alldeles tyst på plan och läktaren. Spelarna skruvar på sig, mumlet övergår till ett hetsigt tumult i det palestinska laget. Slagsmålet uteblir efter medling och en kompromiss som går ut på att Åsa inte får vara med och spela denna gång. Men hon får ryggdunkningar och nya vänner som låter Hamas-anhängarna få höra att intifadan också är en kamp för kvinnors frigörelse.
Under de första åren deltar inte Hamas i intifadan. När brödraskapet väl ansluter sig till upproret kommer de att ändra karaktär på detsamma med sin syn på motstånd. Under intifadans första år ser Hamas som sin primära uppgift att bevaka moralen i samhället och stå upp för den religiösa väckelsen. Livet under förtryck är i deras ögon ett Guds straff för att palestinierna lever i synd och har en gudstro som är otillräcklig.
Det finns likheter med revolutionen som avsatte Mubaraks regim i Egypten. Under upprorets första faser deltar inte det muslimska brödraskapet – tvärtom så manar de till lugn och ett slut på demonstrationerna som de menar undergräver ordningen i samhället.
15 år senare ska Hamas vinna parlamentsvalet i Palestina. Ett stort missnöjesval som underkänner Arafat, dennes Fatah-rörelse och en meningslös ”fredsprocess”. Carl Bildt och andra valobservatörer berömmer valet som en lektion i demokrati. I maj 2006 står jag på podiet till en presskonferens i den palestinska föreningens källarlokal i Stockholm. När ministern för den nybildade regeringen, Atef Adwan, kliver in i den överfulla lokalen går han rakt mot mig med öppen famn.
I stället för att omfamna honom väljer jag att leende sträcka ut handen. Vi har aldrig setts men han vet vem jag är. Jag har tillsammans med andra engagerat mig för att ministerns besök ska bli så bra som möjligt. Jag vill att blockaden av Gaza ska upphöra och att Israel tillsammans med USA och EU erkänner den folkvalda regeringen. Men jag vill också motverka islamiseringen av det palestinska samhället.
Aftonbladet beskriver besöket som en pr-succé. Överallt får Atef Adwan komma till tals för att förklara palestiniernas syn på en blockad som går ut på att bestraffa ett folk för att de röstat fram ”fel” parti. Jag inbillar mig att det sker saker under Hamas Sverigebesök. För första gången på länge framträder öppningar. Hamas tonläge är resonerande och konstruktivt utan att vara inställsamt. De som väljer att demonisera Hamas får anstränga sig till det yttersta dessa dagar.
När jag senare på kvällen ser presskonferensen på TV känns scenen med handskakningen fel. Jag ville visa att det finns två fronter i lokalen för att nyansera en svartvit mediebild. Men problemet är just föreställningen om två fronter: Att det skulle finnas en front mot Israel och en inre palestinsk mot Hamas. Det finns bara en front och den behöver emellanåt vändas inåt (kommer det här att leda oss framåt, kan vi ompröva ett vägval, vad är vi bra på, hur kan vi bli bättre på det?).
Det har gått nio år sedan Hamas jordskredsseger i Palestina. Gaza utsätts fortfarande för en blockad. Återigen pågår en utdragen massaker på civilbefolkningen till ljudet av förljugna nyhetssändningar om ”kriget mellan Israel och Hamas”. Under några få veckor dödas och skadas tusentals civila palestinier, en tredjedel barn. Viljan till frihet ska utplånas med missiler mot flyktingläger, skolor och sjukhus.
FN fördömer och framför återigen kravet på att Israel häver den folkrättsvidriga blockaden i samband med släppet av ännu en rapport som larmar om läget. Semestrande politiker här hemma gör återigen pliktskyldiga uttalanden till stöd för Palestina men säger inte så mycket om det militära och ekonomiska samarbetet med Israel.
Och i land efter land tar islamisterna över den arabiska våren med slagord som ”islam är lösningen” och ”vänd er bort från de otrogna, ty de är svekfulla”. Sekulära demokrater kan välja att svara med omvända slagord eller börja förstå och erkänna vår roll. Om inte annat för att punktera islamisternas världsbild och neutralisera attraktionen i deras budskap. ■
Ammar Makboul
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
