Skandiaekonomen Patric Hesselius efterlyser i en debattartikel bland annat en mer konkret debatt om välfärdens framtida finansiering. Vi måste våga diskutera det offentliga åtagandet omfattning, menar han.
Ja, det var precis det som min rapport åt Arena Idé om privat finansiering av hälso- och sjukvård syftade till, den som refererades till i den artikel som Hesselius går i svaromål mot. Själv ger Hesselius inga konkreta bidrag i frågan. Vad föreslår han själv?
I rapporten diskuterar jag så konkret jag kunde några möjliga åtgärder för att genom en ökning av frivilligt privat betalda hälso- och sjukvårdstjänster lätta hälso- och sjukvårdens finansieringsbörda. En möjlighet är privata tillägg för att få tillgång till exklusiva tjänster i sjukvårdssystemet (bättre ”hotellstandard” vid sjukhusvistelser, högre tillgänglighet per telefon eller rätt till hembesök från läkare med mera), men detta skapar jämlikhetsproblem, utan att ge större ekonomiska bidrag.
I alternativ där delar av sjukvården lyfts ur det så kallade offentliga åtagandet och i stället skall finansieras privat, så uppkommer frågan vad vi gör i de fall en person har ett uppenbart sjukvårdsbehov, men inte har försäkrat sig eller har betalningsförmåga. Accepterar vi att behandlingen inte ges, eller blir alternativet ekonomiskt bistånd från kommuner eller välgörenhetsfinansiering? Eller att försäkringstvång, en obligatorisk avgift, införs? Även om detta inte är en inkomstskatt, så kan en sådan betraktas som en skatt och då är vi åter i den skattepolitiska diskussionen.
Min slutsats i rapporten är att det är svårt att hitta lösningar där frivillig privat finansiering på ett bra vis kan lindra finansieringsproblem, utan att hota viktiga jämlikhetsvärden. I stället måste vi rikta blickarna mot sjukvårdspolitiken och till styrningen av hälso- och sjukvården, söka efter och ta tillvara på möjligheter till effektivisering av sjukvården. Jag ger några exempel på detta i rapporten.
Antalet personer med privat vårdförsäkring har ökat, till 2010 till knappt 400 000. Ingen vet vad expansionen beror på. En faktor är att premien för de flesta är betald av arbetsgivaren och inte förmånsbeskattas. Detta borde ändras. Det finns inget bra skäl att gynna innehavet av ”gräddfilsförsäkring”. En annan faktor är att de privata vårdgivarna blivit fler och att de har ett ekonomiskt intresse av patienter och intäkter från försäkringsbolagen.
Eftersom det inte finns några data om vilken vård som ges inom de privata vårdförsäkringarna kan vi inte bedöma effekterna av den vård som ges. Vilka behandlingar utförs och för vilka patienter? Hur påverkas prioriteringarna i sjukvården av patientens finansieringsstatus? Hesselius borde uppmuntra sitt eget och de andra försäkringsbolagen att tillsammans med Socialstyrelsen se till så att den privat finansierade sjukvården registreras i Socialstyrelsens hälsodataregister, och att den kan urskiljas som just privat finansierad sjukvård.
Vare sig jag eller någon annan kan garantera att hälso- och sjukvårdens eller äldreomsorgens finansieringsproblem kommer att lösas på ett bra vis i framtiden, enbart med fortsatt skattefinansiering. Det kunde ingen göra på 1950- eller 1980-talet heller. Detta avgörs dels av hur skickliga vi är i styrningen av hälso- och sjukvårdsystemet, men också av attityder och värderingar hos befolkningen.
Flera formuleringar i Hesselius artikel antyder att det inte bara är med hänvisning till ekonomiskt nödtvång som han vill se en debatt om ökad privat finansiering av sjukvården. Så är det förstås – finansieringsfrågan är inte bara ett ekonomiskt drama, utan är också en del i en konflikt mellan olika värderingar. Är vi framförallt konsumenter eller medborgare visavi hälso- och sjukvården?
Fredrik Westander, hälso- och sjukvårdskonsult.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
