Debatten var lång. Men i praktiken strök vänsterpartiet sitt krav på sextimmarsdag under kongressen i helgen. En gammal idé är på väg bort ur de radikala rullorna. Det är bra. Lagstiftning om sex timmars arbete för alla innebär i praktiken större inkomstskillnader. De flesta skulle gå ner i tid – och på sikt reallön – de andra, som redan har hög lön, fortsätta jobba väldigt mycket med obromsad löneutveckling.
Kortare arbetstid är ett självklart mål, men måste ges former som fungerar. Några dagar före kongressen gjorde Lars Ohly just ett sådant utspel. Tanken är att föräldrar, efter att föräldrapengarna tagit slut, ska kunna gå ner på sextimmarsdag utan att tappa lön. Staten går in med mellanskillnaden. Det ska vara möjligt fram till att barnen fyller åtta.
Dyrt som tusan, är första tanken, 40 miljarder räknar vänsterpartiet med, men lockande som familjepolitisk idé. En generell förkortning av arbetstiden smalnas av till ett försök att hitta alternativ till den borgerliga regeringens livspusselpolitik.
Nu finns tre familjepolitiska förslag från oppositionspartierna. Miljöpartiet öppnade i våras med ett grundbidrag på 2500 kronor om man drog ner arbetstiden under småbarnsåren. V väljer nu principen om ersättning för inkomstbortfall. Plötsligt blir idén mer lockande – framförallt för medelklassen. Socialdemokraterna är mest defensiva: en extra månads ledighet att ta ut strövis när barnen är små.
Plötsligt pågår ett politiskt samtal. Oppositionen lägger konkreta förslag. Inga låsta gräl, utan en strävan att hitta fram till fungerande politik. Oppositionspolitiken som vi drömt om att den ska vara – men den inte riktigt blivit, ännu.
Människor upplever problem med att få vardagen att gå hop. Och nya reformer måste därför till där både genus och klass vägs in. Livspusslet är ju inte alls en fråga för borgerligheten och den övre medelklassen. De bilder borgarna framkallat är helt fel. Livspusselpaniken bor i familjer med låga löner och jobbiga schemalagda arbetstider. Oppositionen måste helt enkelt hitta alternativ till dålig politik som regeringens subventioner av överklassnära tjänster.
Idealet är att hitta politiska instrument för färre deltidsjobb. Höj till exempel arbetsgivaravgiften för tjänster som inte är heltid. Och att samtidigt öka flexibiliteten, så människor kan gå från jobbet när det behövs utan att förlora inkomst, och utan att gräva en ny kvinnofälla. Två till synes motsatta reformriktningar. Men friheten föds ofta i paradoxer.
Alla tre partierna – s, mp och v – jobbar vidare med sina förslag. Kan man få föreslå ett dialogseminarium där de försöker hitta broar till gemensamma familjepolitiska reformer?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
