Det är svårt att vara optimist om EU. Men det får inte innebära att man ger upp Europatanken och i tysthet låter projektet gå under.
Angela Merkel har under hösten armbågat sig fram till EU:s ledarroll. Det är fel person, med fel åsikter och fel jobb. När EU står inför avgörande vägval kan inte regeringschefen från den största ekonomin få bestämma. Hela Europa ska tillsammans bestämma över sin framtid – en grundläggande princip alla verkar glömt.
Dessutom har Merkel surrat sig fast vid en politik som verkar leda mot undergång och allmän upplösning: Ensidig åtstramning där de fattiga ska piskas till hälsa. Det faktiska utfallet av toppmötet 9 december är ännu oklart. Men om framstöten att budgetregler ska fästas i grundlagar blir verklighet innebär det en begränsning av både demokrati och förnuft. I jämförelse med USA kommer det för all framtid förvandla EU till en konservativ dvärg i tvångströja. Runt Merkel sliter en hel generation av lojala politiker och tjänstemän från ”den förlorade generationen” med att försvara sitt politiska arv från världen före 2008. De är Europas olycka.
Hoppet är att stormen av kritik börjat växa runt den fastsurrade. Den kommer från ekonomer, statsvetare, europapolitiker, Internationella valutafonden, USA:s finansdepartement och arga EU-medborgare.
Problemet är att kritiken än så länge rör sig inom en begränsad ekonomistisk sfär. Den måste vidgas så att den även återuppväcker förlorade sociala ambitioner. Och den måste på allvar uppmärksamma demokratifrågan: Var och hur ska beslut egentligen fattas? Det finns tecken att den här bredare politiska kritiken är på väg. Några måste bara öppna dammluckorna. Varför är Europaparlamentets folkvalda så tysta?
Fritz Scharpf, tysk statsvetare och nestor i Europadebatten, brukar säga att fungerande demokrati behöver både output och input. Output genom en rättvisepolitik som ger medborgarna bättre liv. Input genom folkstyrets grundprinciper.
Vänstern har i Europapolitiken alltid prioriterat output. Men snart 45 år av besvikelser sedan Willy Brandt höll tal om ”det sociala Europa” har bevisat att detta kräver även input. Det blir inget välfärdsprojekt, ingen new deal för Europas fattiga regioner, utan demokratiska övernationella beslutsformer. De båda aspekterna är ömsesidigt beroende.
Uppdraget är mäktigt: En total renovering. 2008 innebar en vändpunkt och den nyliberala epokens död. Politikens innehåll och former måste nu förändras från nationell till europeisk nivå.
Det finns underskattade samband mellan Caremaskandalen och sönderfallet runt Merkel. Röd-gröna partier kommer fortsätta stå utan beslutsmakt ytterligare några år i Europa. Det som därför återstår är opinionsbildning: att ta ställning, arbeta fram reformförslag – och inte ge upp Europatanken.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
