Budget för masochister

En ansvarsfull politik är inte att spara sig ur en lågkonjunktur – utan att ifrågasätta förlegade regler.

Inför dagens budgetproposition har finansminister Magdalena Andersson (S) hävdat att “ladorna är tomma”. En rimligare bild av svensk ekonomi, är att ladan är full, men att taket håller på att rasa in och bonden går arbetslös.

Ladan är full därför att statens tillgångar är större än dess skulder. Skulderna uppgår till knappt 40 procent av ett års BNP, jämfört med cirka 90 procent i många EU-länder. Samtidigt är tillgångarna i till exempel statliga bolag och pensionsfonder så stora att väger man dem mot statsskulden så uppgår överskottet till 20 procent av BNP.

Överskottsmålet i budgeten som var tänkt att utjämna konsumtion mellan generationerna håller i stället på att fylla ladorna åt kommande generationer. Frågan är bara om aktietillgångar är vad de kommer att vilja ha när de saknar jobb och bostad.

Taket håller på att rasa in. Sverige investerar inte längre tillräckligt i infrastruktur och har inte gjort det sedan nittiotalet. Eftersom långsiktiga investeringar med dagens budgetregler inte kan skrivas av på längre sikt, utan måste tas upp som kostnader som hotar budgetöverskottet, så blir infrastrukturen lidande. Tågen blir försenade, vi hamnar efter i energiteknikutvecklingen, bostadsbristen ökar, forskningen blir lidande.

Och utanför ladan går bonden och är arbetslös. Liksom åtta procent av Sveriges befolkning är hen arbetslös därför att efterfrågan i den svenska ekonomin är i botten.

I stället för att angripa reglerna som hindrar att taket lagas och bonden får jobb, har finansministern hittills valt att spela “ansvarskortet”. Budgeten ska balanseras även i lågkonjunktur.

Men är det ansvarsfullt att tvinga budgeten att gå plus i tuffa tider om man samtidigt har tillgångar på banken? Är det ansvarsfullt att ha samma konto för löpande utgifter som för investeringar som leder till intäkter på längre sikt? Något som inget företag skulle acceptera.

Och när ska man någonsin anställa i offentlig sektor och låna till investeringar i infrastruktur och forskning om inte när efterfrågan är minimal, när den europeiska marknaden svajar, när Sverige upplever deflation, när arbetslösheten är skyhög och när historiskt låga räntor gör det nästan gratis att låna? Om inte nu, när?

Strategin kan inte vara att spara sig ur lågkonjunkturen. Den måste ändras till att angripa reglerna som gör konsumtion och investeringar i en lågkonjunktur omöjliga. Innan lågkonjunkturen permanentas.